Slutar köra bil och måla porträtt
men tar färdtjänst till dansen

Kommer ni ihåg vad ni gjorde den 30 september 1913? Inte det! Det gör inte Sten Bolling i Hallsberg heller. Däremot avslöjade hans mamma i ett tidigt skede att det var då han föddes.

Och mindre än ett år senare, sommaren 1914, minns Sten hur en stor björn kom fram och slickade honom i ansiktet där han låg i sin vagn hemma i Åmmeberg.

En chockartad upplevelse som etsat sig fast i hans minne för tid och evighet. Senare fick han veta att det inte var Nalle Lufs som var boven i dramat utan apotekarens lurviga vovve vid namn Pi.

Även mamma Olga kunde konsten att leva länge. Hon blev 101 år och sju månader.

Bröderna Bolling i skidbacken i början på 20-talet. Från vänster Nils, Sven och Sten.

Så var skolan äntligen klar och nu väntade livet på Sten.

Vilda Västern blev vetkligen vild i Stens tappning 1931.

Det här vackra höstlövet förmultnade för 85 år sedan. Men innan det skedde målade Sten Bolling av det.

En tresiffrig Sydnärking vid god vigör.

Fyller 103 i höst

Det hände i närheten av Casinot i Åmmeberg, i vars lokaler apoteket öppnades år 1880. Och det var här Sten Bolling kom till världen före första världskriget och här han växte upp med mamma Olga och och pappa Ivar, som var bokhållare hos Vieille Montagne med rätt till egen pulpet. Förutom Sten fanns ytterligare två söner vid namn Sven och Nils.

Men ingen av dem blev så gammal som Sten, som till hösten fyller 103 år och fortfarande dansar som en Gud. Säger i alla fall kvinnorna. Därmed smakar det rekord lång väg. Om det nu inte vore för släktens damer, där mamma Olga blev 101 år och sju månader och en kusin, Greta Borén, nådde nästan 104 års strecket. Oj, vilka gener!

– Jag är i alla fall värst av gubbarna, säger Sten med ett smile.

Ögonen hänger inte med

Fast nu när konstnären Sten Bolling blivit lite till åren får det räcka med porträttbeställningar. Ögonen hänger inte längre med på grund av krångel med "gula fläcken", så när den sista målningen av Jolin och hennes son Milo blir klar lägger han penslarna på hyllan. Och där får de sedan ligga.

Bakom sig har han då många utställningar och en rejäl utbildning, bland annat på Gerlesborgsskolan. När vi tittar på några skolbilder tappar han plötsligt ett namn.

– Jag börjar visst bli gammal, utbrister han förskräckt.

Så istället för konst blir det nu dans för hela slanten. Och dansat har han gjort från Långträsk i norr till Helsingborg i söder. Som vanligt hälsar alla musiker honom välkommen var han än hamnar. Om sedan damerna orkar hänga med till sista valsen är en annan sak. Hellre en wienervals än ett wienerbröd tycks vara Stigs motto.

– Nyligen blev jag av med körkortet på grund av min dåliga syn. Så nu får jag använda mig av färdtjänst istället till nästa dans. Eller ta apostlahästarna.

Snabb på kvartsmilen

För är det något Sten har gott om så är det kondition, som den gamle löpare han är. Gamla spikskorna hänger ute i hallen och som Åmmebergs Bygdeförening lär få ärva när den tiden kommer. Plus lite annat smått och gott. Annars var 400 meter favoritsträckan vilken han som bäst avverkade på runt 53 sekunder.

– Men idag skulle jag knappt komma under minuten, säger han med ett skratt.

Om så ändå vore skulle mr Bolling haft världsrekordet som i en liten ask när det gäller kategorien "hundra år och äldre". Ett rekord som inte alls är långt borta, särskilt inte nu när han begåvats med nya plastknän.

Hade han sedan valt bort rökningen också, pipa och cigariller, hade han kunnat kapa ytterligare några sekunder. Men 60 år gammal slutade han tvärt. Provade visserligen en midsommarcigarill lite senare, men kastade den snabbt i sjön. Och det blev alldeles brunt i vattnet av all tobak.

– Stackars abborrar, tänkte jag bara.

Började skolan hos fröken Nelly

När vi ändå är inne på ämnet gifter kan vi ju ta det där med socker också. Vitt strösocker som han tar både till blåbär och mjölkchoklad.

– Men jag har inte märkt av någon sockersjuka ännu, säger den 102-årige frisksportaren.

Annars växte Sten upp vid Kärravägen, i ett jättehus på elva rum och kök! Ingen skräckskildring här inte av en tio-barnsfamilj som trängde ihop sig i ett rum med kokskåp.

För att komma till Åmmebergs skola tog han Lidanvägen utanför grinden med början 1920. I första och andra klass hade han Nelly Franzén som lärarinna. I trean och fyran var det Erika Pettersson som stod för kunskaperna. Och Sten sög i sig allt vad han förmådde.

Massakrerade en väckarklocka

I unga år på 20-talet fick han lust att tillverka en kristallmottagare. Och en natt lade han hörlurarna i mammas finaste kristallvas, vilken blev till en högtalare och väckte hela huset.

Annars började det i 6-års åldern när han en dag skruvade sönder pappans fina väckarklocka, med dubbla ringklockor. Och han höll på tills det bara var smådelar kvar.

– Det där var ju väldigt intressant tyckte jag.

Och så fortsatte det. Nyfiken på allt, vare sig han jobbade som modellfilare på Askersundsverken i början på 30-talet eller senare som konstruktör på AGA ute på Lidingö.

– I Askersund frågade chefen vad jag ville börja med. "Putsa fönster" sa jag. För där fanns verkligen många skitiga fönster. Och medan jag gned rutorna rena kikade jag in på alla hantverkare. Hur till exempel smeden höll sin hammare. På det sättet lärde jag mig mycket.

– Det gäller att ta det från grunden. Allt annat är bara en genväg.

Blåst på fyren

Förutom AGA var han på många andra ställen i Stockholm: Carl Lamm, Rohdin, Wicander, Salén och Allmänna ingenjörsbyrån. Under sista åren arbetade han som konsult. I grunden hade han en teknisk utbildning i maskin- och flygplansteknik.

Vid ett tillfälle ute på AGA var Sten i behov av en lins och frågade den tekniske direktören om han kunde få köpa en. "Är du tokig, svarade han, en sådan kostar minst 250 kr". Och det var mycket pengar på 50-talet. Så istället gick Sten till Epa och köpte en puderdosa för en krona, i vilken det satt ett lämpligt glas.

Ute på AGA konstruerade Sten den talande radiofyren. För flyget. Det var en liten apparat som hela tiden talade om rätt kurs. När Sten undrade om de skulle ta patent på fyren fick han till svar att det handlade om för små serier. Men efter att ha slutat fick han veta att man ändå lämnat in en ansökan om ett patent på just denna radiofyr.

Själv har Sten aldrig behövt någon fyr, för rätt kurs tycks han ha letat fram helt på egen hand.