Mads Mikkelsen - jagad.
Stark dansk film
Den danska filmen Jakten med Mads Mikkelsen i huvudrollen går på Folkan på söndag. En man blir anklagad för att vara pedofil och häxjakten är igång. En film som berör som ett knytnävslag i solarplexus, anser Kumlanytts recensent Sandra Wallin.
Jakten
Drama, Danmark, 2012
Regi: Thomas Vinterberg
Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp, Lasse Fogelstrøm m.fl.
Längd: 115 min
Danske Thomas Vinterberg var en de av fyra regissörer som i mitten på 90-talet slog sig samman och skrev det så kallade Dogme 95, en samling regler som ämnade återinföra risker i filmskapandet. Bland annat fick man inte lägga på ljud i efterhand och alla kameror var tvungna att vara handhållna.
Vinterbergs Festen (1998), ett starkt familjedrama om incest, var den första dogmafilmen att ha premiär och rönte snabbt stora internationella framgångar. Däribland kammade den hem det prestigefyllda jurypriset på Cannesfestivalen. Sedan dess har Vinterberg närt en framgångsrik karriär, både i Danmark och utomlands, där han inte tvekat att ta sig an svåra ämnen så som narkotikamissbruk och trasiga familjeförhållanden.
I Jakten stiftar vi bekantskap med Lucas (Mads Mikkelsen) som lever ett isolerat liv i en mindre stad. Han har nyligen genomgått en uppslitande skilsmässa och strider om vårdnaden över sin son Marcus (Lasse Fågelström). En oskyldig lögn sprungen ur ett barns besvikelse och ilska breder ut sig genom bekantskapskretsen och Lucas finner sig plötsligt utpekad som pedofil. Ingen tror på Lucas när han bedyrar sin oskuld och en efter en vänder vännerna honom ryggen. Lögnens konsekvenser sprider sig som ringar på vattnet och tar sig snart allt vidrigare uttryck.
Man ska inte sticka under stol med att Jakten är en mycket tung film att ta sig an. Samtidigt är det stört omöjligt att värja sig mot dess slagkraft. Scenariot är skrämmande välbekant och verkligt. De flesta har någon gång stiftat bekantskap med de där ryktena, de som illvilligt sprider sig genom grannskapet. Ibland mynnar de ut i intet och andra gånger kan de hastigt slå till som en orkan med skrämmande följder. I denna moraliserande historia leder just sådana rykten till en obehaglig häxjakt där hatets flamma skoningslöst sätter hela omgivningen i brand. Lucas resa är en helvetisk sådan. Skräcken och ångesten han känner kryper sakta innanför huden, får åskådarna att kallsvettiga vrida sig i vanmakt.
Trots att filmen är närapå två timmar lång känns den betydligt kortare. Tempot är på något vis rasande, likt det i en gastkramande thriller. Berättelsen är skickligt frammejslad av den erfarne Vinterberg som med stadig hand guidar oss genom denna mardrömslika värld som är Lucas verklighet. Han går från klarhet till klarhet med sin berättelse, dissekerar plågsamt människans fula och våldsamma sidor ända in på benknotorna. Budskapet lyder: det finns ingen rök utan eld och den som inbillar sig något annat är en idiot.
Mads Mikkelsen är helt magnifik som den plågade Lucas. Det är lätt att förstå varför han är så framgångsrik, ty han är helt enkelt överdjävlig på det han gör. Aldrig någonsin blir han det minsta teatral eller ansträngd. Han behärskar de små nyanserna, de som gör en människa, in i minsta detalj. Rädsla, vrede, sorg. Vilken känsla det än rör sig om säljer han in det totalt. Allt liksom bara finns där, i hans ansiktsuttryck och i hans kroppsspråk. Mycket välförtjänt prisades han också som bästa manliga skådespelare vid Cannesfestivalen 2012.
Även resten av ensemblen levererar allt på ett så självklart vis att man verkligen får den där känslan av att befinna sig i en liten stad där alla känner alla. Thomas Bo Larsen är fantastisk som Lucas bästa vän, en man som slits mellan motstridiga känslor och som inte riktigt vet vad eller vem han ska tro på. Samma lovord kan man strö om lilla Annika Wedderkopp som måste vara en av de starkast lysande barnaktörer som skådats på senare tid.
Man kan inte hjälpa att tycka att det är något speciellt med danskarna, hur de alltid lyckas så bra med vardagsrealism: att kunna se och skildra spänningen i det lilla. Vinterbergs film är ett bevis på att har man bara en bra berättelse och skickliga medarbetare till sitt förfogande så behövs inget annat; inga avancerade specialeffekter, inga glassiga kulisser eller någon astronomisk budget. Man har fortfarande medel att beröra ändå. Just Jaktens beröring är ett knytnävsslag i solarplexus. Ett slag vars smärta dröjer sig kvar lång tid efteråt. En fullkomligt uttömmande men ack så viktig filmupplevelse.
