Bloggar

Följ våra Kumlabloggare

 

 

 

Tre nyanser av kvinnokamp
runt förra sekelskiftet

Feministiskt initiativ ( Fi) har just avslutat sin rikskongress i Örebro. Där möttes säkerligen minst femtio nyanser av feminism. Vi, lite till åren, känner oss mer hemvana med Kvinnosakskvinnor. Uttrycket låter onekligen mer bastant om än inte fullt ut kompatibelt med feminism.

De tidiga kvinnosakskvinnorna började bearbeta ett fält kargt som bonden Paavos frostnupna tegar. Tänk bara på Luthers katekes och dess Hustavla med det starka kravet på kvinnor att underordna sig sina män. Den sekulära lagstiftningen traskade fogligt patrull i Luthers fotspår och var sen att glänta på portarna till någorlunda rättigheter.

Sådant, liksom den tidiga kvinnokampen, har glidit ner i glömskan. Kvar finns i det kollektiva minnet suddiga hågkomster av deras tidskrifter: Dagny, Framåt, Herta, Idun, Morgonbris, Rösträtt för kvinnor och Tidevarvet. Tidskrifter, kvinnoföreningar, möten, demonstrationer, agitationsarbete blev ett mäktigt fundament för dagens situation.

Kvinnor demonstrerar i Hallsberg under första världskriget. Den korta texten BRÖD understryker det sammanbitna allvaret när nöden grinade över köksbordet.

Alldeles i närheten av platsen för denna demonstration, fast vid annan tid stod Elise Sahlqvists två hattfabriker. Elise var den i särklass skarpaste kniven i lådan bland entreprenörer i dåtida Hallsberg. Först i trettioårsåldern började hon sitt yrkesliv med att hjälpa bondmoror att sälja halmhattar och flätor till Stockholm mot att de lärde henne att tillverka hattar. Där börjar framgångssagan som slutade med två hattfabriker strax efter fyllda femti. Hon besökte årligen Paris för att spana in det senaste hattmodet och omvandla till dyra hattmodeller i hennes fabrikation.

Elise Sahlqvist stod veterligen aldrig på barrikader för kvinnosaken. Hon gjorde helt sonika vad hennes medsystrar debatterade och drömde om. Frankt förklarade hon att allt i en fabrik kan skötas av kvinnor: Chef, kamrer, handelsresande, arbetsledare, arbeterskor. Må vara, ett pragmatiskt undantag för tungt pressarbete i hennes fabrik. Vad än karlar ansåg om en kvinnornas fabrik kvarstod faktum. Fabriken gick lysande med en ypperlig ekonomi.

Elise Sahlqvist hade principen att aldrig låta sig fotograferas. Här står hon dock på en familjeuppställning och känner sig obekväm.

Hennes andra tanke, i en tid då kvinnliga arbeterskors dystra läge debatterades i kvinnokretsar, var att hennes syflickor skulle ha bästa villkor, trevliga sysalar, kafferaster och fester i Kårstahults äng. Omgivningen skämtade om ”hönan och kycklingarna.” En anspelning på ett förflutet som kycklinguppfödare i unga år. En sista omtanke om hattflickorna: Extratåg till och från hennes jordfästning. Inte skulle hennes flickor gå hela vägen i vinterkylan till Hallsbergs kyrka.

Naturligtvis uppmärksammades Elises gärning i kämpande kvinnokretsar. Vid sin död 1904 fick hon en omfångsrik, berömmande dödsruna i den ansedda tidningen Idun.

I samma kvarter växte systerdottern Stina Bergöö upp och tog nog intryck av moster Elise. Stina gifte sig med en engelsk vetenskapsman, Frank Bather, och flyttade till Wimbledon. Mamma Hilda Bergöö skämtade – måhända aningslöst - ”Stina svänger flaggor på Londons gator”. Frank Bather var ordförande i den lokala rösträttsföreningen. I juni 1909 var det stor uppställning. Med banderoll ritad av Frank Bather och sydd av Stina och Carl Larssons dotter Lisbet. En enorm människomassa vid Paxton Hall, en egen musikorkester inramade rösträttskampens ledare mrs. Pankhurst, som krävde att träffa premiärministern.

Allt gick snett. En polisman överlämnade ett brev från premiärministern: Han vägrade träffa damerna. Mrs Pankhurst slängde brevet i backen och gav polismannen ett lätt slag i ansiktet. Bobbyn höll god min tills en annan kvinna drämde till ordentlig och slog av honom hjälmen. Då arresterades damerna. Vad som sen hände ville nog inte mamma Hilda veta. Horder av poliser grep in. 108 kvinnor och 14 män omhändertogs. Som grädde på moset gav sig en grupp kvinnor på regeringsbyggnader och krossade fönster.

Se där, tre nyanser av kvinnokamp från vår egen hemmaplan.

Publicerad: 2015-02-16 0:07
Kommentarer
Den här artikeln har ännu inga kommentarer
Skriv kommentar