Indianernas talang
om dåtid och framtid

Joel Andersson bor i utkanten av Kumla, precis på kommungränsen mot Lekeberg, i ett hus med föräldrarna Marie och Kenneth och yngre bröderna Filip och Linus.

Ruskig krasch med brorsan

Speedwaykarriären tog sin början vid nio års ålder när han hängde på kusinen Freddy Godlund för att testa. Joel som innan dess ägnat sig åt motocross behövde inte känna efter alltför lång tid för att förstå han hittat rätt.

- Jag var nog ingen större talang och köra motocross, men speedway fastnade jag för direkt och vi köpte en cykel bara nån dag efter jag provat första gången, berättar Joel. 

Intresset att köra motocross levde dock kvar och det kunde varit så att speedwaykarriären tog slut innan den knappt  hunnit börja då Joel 2009 var inblandad i en ruskig krasch när han krockade med lillebrorsan Linus i närheten av familjens hem.

Joel bröt armen och krossade knät i smällen. Än värre gick det för Linus som ett tag svävade mellan liv och död och låg sex dygn i respirator. Bröderna repade sig dock, Joel fick använda rullstol i läkningsprocessen men han blev inte avskräckt utan var snart uppe på en sadel igen efter tillfrisknandet.

Svårt i början

Fem år senare hade tiden kommit för att göra debut i Elitserien för Indianerna. Många supportrar tyckte Joel borde fått chansen redan året innan istället för Mathias Thörnblom, men lagledare Dalle Andersson-Bäckström var säker på sin sak att Joel inte var tillräckligt mogen för Elitserien vid 17 års ålder. Säsongen 2014 klargjordes det dock tidigt att klubben skulle satsa allt på Joel.

- Det var svårt och nervöst i början och en väldigt stor omställning från att köra i Allsvenskan, säger Joel om debutsäsongen som sammantaget får betecknas som godkänd.

Utvecklingen av säsongen var liknande som årets för övrigt, svag körning i början för att sen bli bättre och bättre, och i slutet av säsongen var det riktigt bra.

Med tanke på att Joel avslutade säsongen 2014 på ett lovande och stundtals imponerande sätt fanns det förväntningar att han skulle fortsätta utvecklas spikrakt uppåt när årets säsong drog igång.

Det började dock inget vidare, Joel fick inte åkningen att stämma och det muttrades på vissa håll runt Sannahed om "den där Andersson verkligen var nåt att ha". 

"Kände jag blev bättre på allt"

Men bättre skulle det bli. Ett trendbrott kan ha varit individuella tävlingen Avesta Masters i juni där Joel som siste förare tog sig till semifinal. Väl där och i finalen fick publiken se en helt annan förare och Joel vann tävlingen före namnen Larsson. Det började därefter rulla in mer poäng både i Elitserien och för Masarna i Allsvenskan.

Vinst i Avesta Masters fick säsongen att vända efter en svag start. Foto: Anders Björk

 - Det var tungt i början, men slutet av säsongen gick riktigt bra överallt. Jag kände att jag blivit bättre på allt, starterna, farten, kontrollen. Att all körning började ge utdelning, det var en skön känsla, fastslår Joel vid köksbordet.

 Han har hunnit bli 19 år och om han för bara nåt åt sedan fortfarande såg ut som en ung pojke har han nu växt till sig lite, inte bara på banan. Några tatueringar har tillkommit på armarna och håret har han låtit växa ut, kanske eftersträvar han samma man som Indian-ikonen Henka Gustafsson hade fladdrande ur hjälmen större delen av karriären.

Joel var högst framträdande i Sverige när det kördes juniorlandskamper under året. Han kom på en fin åttondeplats när individuella SM kördes. En fjärdeplats på J-SM var dock inte vad han hoppats på. Men det var inte svårt att skönja utvecklingen som Andersson haft under säsongen.

"Spräng skiten"

I Allsvenskan var Masarna, med Joel Andersson som en av de självklara förarna, helt överlägsna och återkomsten till Elitserien blev inte ens spännande efter en kross mot Vargarna i finalen.

I Elitseriens final gjorde Joel en stark insats på Sannahed mot Vetlanda, tog sju poäng på fyra heat och vann båda reservheaten med 5-1 med kollegan Mikkel B Jensen mot Vetlandas Tomas H Jonasson och Kenny Wennerstam. 

I returen gick det dock som det nästan alltid gör för Indianerna i Vetlanda, de såg ut som bambi på hal is och blev ifrån och överkörda.  Joel Andersson tog två poäng och skapade rubriker när han sa "Spräng skiten" om Vetlandas omtalade bana.

- Jag fick en mikrofon framför mig vid sämsta möjliga tillfälle och jag tycker väl kanske inte idag de behöver spränga banan, men de får gärna göra om den, förklarar han.

Valde mellan Masarna och Indianerna

Efter säsongen tvingades Joel välja. Skulle han stanna kvar i Indianerna eller följa med Masarna upp i Elitserien. Han kan ju inte längre köra för båda. Valet föll på Indianerna. 

- Det var ett rätt svårt beslut, men jag kände ändå att jag måste stanna i min "hemmaklubb" och det är ju häromkring jag har alla mina sponsorer. 

Är det nån skillnad på hur du trivts i klubbarna?

- Jag känner lite skillnad på hur stämningen är i laget. I Masarna är det mer som ett kompisgäng som har kul ihop och det är den känslan jag vill ha för att kunna prestera som bäst, i Indianerna är det seriösare, säger Joel. Pappa Kenneth, som sitter bredvid och lyssnar, bryter in med några visdomsord.

Hoppas på England

- Det är ju två skilda världar. I Elitserien är det fullblodsproffs som kör och har det som sitt levebröd, det är inte på samma sätt i Allsvenskan.

Nästa år hoppas Joel få chansen att köra i England. Han var i höstas över i Wolverhampton och körde en individuell tävling och pratade med klubbledningen efteråt som lät intresserade. Inget är dock klart i skrivande stund.

Han vill även skaffa en heltidsanställd mekaniker, fram till nu har pappa Kenneth fått hjälpa honom. I Allsvenskan nästa år kör Joel för Västervik, i Indianerna kommer han få ta ett än större ansvar än tidigare.

Joel Andersson är den lokale föraren som publiken håller en extra tumme för, han är Indianernas största talang sen Fredrik Lindgren slog igenom i början av 2000-talet. ( Artikel tidigare publicerad i Speedway Racing där Joel fick ta emot pris som "Årets uppkomling" efter säsongen)