Regionens starka kvinna växte upp i Sannahed

Helt obekant är dock inte det nya jobbet för Jenny. Hon har nämligen varit engagerad i region- och landstingspolitik i 20 år.  Som om inte det räckte tog hon en paus från politiken under några år – för att jobba i regionen.

– Jo, jag har erfarenhet av frågorna och organisationen, jag har ju varit regionråd sedan valet 2022, men  det är faktiskt en hel del nytt också. Jag har ju framför allt ägnat mig åt hälso- och sjukvårdsnämnden, som förvisso utgör en stor del av regionens verksamhet. Men som ordförande för regionstyrelsen har jag ju ett övergripande ansvar för allt regionen gör. Allt från vården via kultur, folkhögskolor och kollektivtrafiken.

Jenny Steen var, innan hon blev regionstyrelsens ordförande, vice ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden.

– Jag var ju till och med med när regionen var Örebro läns landsting.

Har du hunnit fatta några avgörande beslut än?

– Nja, det är väl mer av lagarbete, just nu är det ju lite bokslutstider, så sådant ägnar vi oss åt. Men en förändring, som beretts en tid, klubbade vi på senaste fullmäktige. Vi har skickat ut en så kallad LOV-förfrågan om att släppa in privata aktörer som kan få utföra tandreglering. Det är inte helt Socialdemokratisk politik , men vi dras med långa köer för tandreglering, som inte regionen klarat av att hantera. Därför vill vi släppa in externa, privata aktörer. Jag tror det kan bli en bra lösning.

Bott en stor del av livet i Sydnärke

Jenny Steen är 46 år och uppväxt i Sannahed. Hon gick skolan där och sedermera i Kumla.

– Sedan blev det gymnasiet på Alléskolan. Det var det som gällde på den tiden.

Hon har sedan bott både i Hallsberg och i Pålsboda, för att nu på slutet, flytta till centrala Örebro.

– Så jag känner Sydnärke väl. Det var också i Hallsberg mitt politiska engagemang började. Jag var fackligt aktiv på en arbetsplats och såg att det fanns en del övrigt att önska vad det gällde jämlikhet, fördelningsfrågor. Det var en arbetsplats med många nyanlända från Balkan, som flytt undan kriget där. De hade inte riktigt de förutsättningar de borde haft. Jag ville göra något, engagera mig. Jag tänkte mig väl framför allt kommunpolitik, men hamnade rätt snart i regionpolitiken.

”Inga mer nedskärningar”

Det har varit några rejält svåra år för regionen. Först pandemin, men allt den innebär och så hyperinflationen till följd av kriget i Ukraina. Är regionen igenom svårigheterna nu?

– De svåra besluten är tagna. I en del av nämnderna har vi åtgärdspaket som löper flera år framåt, som är beslutade.  Vi har tvingats skära ner ordentligt, ta svåra beslut. Det återstår arbete. Men vi planerar inga mer stora nedskärningar. Som det ser ut nu går det åt rätt håll, vi klarar budgetar bättre, kostnaderna sjunker. Vi gick in i 2025 med 166 färre anställda än förra året.

– Det blev en stålbad, men ni har inte dragit ner på vårdpersonal?

– Nej, vi ville till nästa varje pris undvika det. De stora personalneddragningar som gjordes på 1990-talet skapar fortfarande problem, som märks i verksamheten. Det fans inget annat val då, men, nu kunde vi undvika det. Kompetensförsörjning är ett jätteproblem, då kan vi inte göra oss av med kompetens, det vore mycket kortsiktigt.

Vi har dock generellt anställningsstopp. Den personal som fått gå fanns inom administration, vi har sparat 10 procent där.

Minskande befolkning ett problem

Så man kan säga att du kliver på jobbet när det vänt uppåt igen?

– Lite så är det, även om jag ju i hög grad varit delaktig i de beslut som tagits tidigare. Många svåra beslut är fattade nu. Men å andra sidan saknas inte utmaningar framåt. Vi är ju inte minst oroliga för den politiska utvecklingen på andra sidan Atlanten. Vi måste ha ordning på vår region. Men vad USA och andra i världen  gör påverkar oss tyvärr i hög grad, det har vi sett de senaste åren.

Vad ser du som den största utmaningen framåt?

– Egentligen flera sidor av samma mynt. Befolkningen i stora delar av länet krymper. Samtidigt har vi uppdraget att bedriva jämlik vård överallt. När befolkningen minskar, minskar våra intäkter. Det gör att vi måste tänka på nya sätt för att organisera verksamhet. Det är lite haken politiskt. När befolkningen krymper måste vår verksamhet göra det också, då försvinner service folk vant sig vid. Samtidigt ska vi stimulera utveckling, ingen lätt ekvation.

En annan effekt av minskande befolkning är att ålderspyramiden förändras.

– Ja, allt fler äldre vårdkrävande, allt färre jobbar. Det gäller speciellt där befolkningen minskar.

Allt färre som ska göra jobbet

– En minskande befolkning påverkar också vår kompetensförsörjning. Vi har kämpat med det problemet i många år, det kommer inte bli lättare. Det har blivit allt svårare att bemanna den vård vi faktiskt bedriver. Vi satsar mycket på utbildning och liknande, men med minskande befolkning är det ändå på sikt en svår situation.

Hur löser man en sådan ekvation?

– Vi måste tänka i nya barn, arbeta på nya sätt. Digitalisering, AI och liknande kan lösa en hel del. Jag tror också regionerna måste samarbeta mer. Vi har mycket samarbete, men det måste till ännu mer. Jag hade gärna sett att man landat i de förslag om större regioner som fanns. Det hade varit bra. Vi är en stor organisation, men som region är vi  relativt små.Förutsättningarna för hur man kan bedriva vården ser ganska olika ut beroende på regionernas storlek. Jag tror större samarbeten kommer bli helt avgörande när vården blir mer komplex.

Tror inte på statlig vård

Regionen är ju en mycket komplex och stor organisation, som har brett ansvar. Ni ägnar er åt kultur, kollektivtrafik, folkhögskolor, och vård för att nämna något. 

Skulle regionen må bra av att krympa, få färre verksamhetsområden?

– Det har ju förts sådana diskussioner, bland annat har det ju talats om att förstatliga vården. Jag tror personligen inte på det. Jag tror inte inte det skulle sänka kostnader och förbättra vården. Däremot måste vi som sagt bli ännu bättre på samarbeten.

Tror på kraften i civilsamhället

På frågan om det är någon särskild fråga hon brinner för, som hon skulle vilja utveckla, svarar hon så här:

– Jag har sett kraften i och tror väldigt mycket på föreningslivet, civilsamhället och vad det kan åstadkomma när det verkligen behövs. Människor kan ofta uppbringa ett enormt engagemang för sin bygd och människorna där- Vi är lite för fyrkantiga från myndighetshåll. Vi lyckas inte fånga upp och kanalisera den kraften riktigt. Vi behöver bli mer innovativa och tänka i nya banor, var mer flexibla.

– Jag brukar exemplifiera med ett antal händelser i Hjortkvarn för ett antal år sedan. Ett antal eldsjälar bestämde sig för att blåsa liv i den lokala idrottsföreningen och sätta upp ett nytt fotbollslag, ett A-lag. Det satte under något år hela bygden på fötter. Många engagerade sig. Spelare åkte frivilligt från Åmmeberg, Skyllberg och rentav Örebro för att vara med och spela i Hjortkvarn. Det var häftigt. Att det sedan dog ut efter en tid var en annan sak. Men det visar ändå kraften i civilsamhället.

Under sin paus från politiken pratade Jenny inte  med media.  Men under pandemin gjorde hon ett undantag. Hon var med i ett reportage om vinterbad i Sydnärkenytt. Hon och några vänninor vinterbadade regelbundet tillsammans. De tog till och med fram egna badrockar och mössor märkta ”Kallbadsbrudarna”.

– Jag badar fortfarande så ofta jag kan, men det har tyvärr blivit allt svårare att få till, avslutar Jenny.