Livia Fränkel överlevde förintelsen. Hon ber oss att inte glömma. Foto: KG-Matsson
Livia Fränkel överlevde Auschwitz
i dag är det minnesdagen över förintelsen under andra världskriget. Sydnärkenytts KG Matssson har träffat Livia Fränkel, en av de få människor som överlevde koncentrationslägret Auschwitz. Mer än en miljon judar mördades där, två av dem var henne egna föräldrar. Livia och hennes syster överlevde mot alla odds och kom till Sverige 1945.
– Vi får aldrig glömma vad som hände, säger hon.
Livia Fränkel sitter och dricker en kopp kaffe i sitt vardagsrum. Här i sin Stockholmslägenhet på åttonde våningen har hon en fantastisk utsikt över Gröndal och Stora Essingen. Mälarens blåa vatten skymtar mellan höjderna mot Fredhäll. Ibland tänker hon på sin barndom hemma i Sighet, Rumänien.
– Jag växte upp i en judisk medelklassfamilj. Pappa var egen företagare och drev en fabrik som tillverkade förpackningsmaterial. Vi hade god ekonomi så jag och min syster Hedi fick en lycklig och trygg barndom.
Orostider
I Tyskland dök Hitler och hans hejdukar upp.
– Ibland när radion var på hemma kunde vi höra ett märkligt rytande, följt av skanderande skrik. Då blev mina föräldrar allvarliga och jag kände deras oro. På min fråga kom det ändå ett lugnande svar: ”Det är bara en galning i Tyskland”.
När Hitler 1939 gav klartecken för invasion av Polen startade andra världskriget. Nazisterna hade framgångar och började snart möblera om Europakartan. En dag bestämde Hitler att Transylvanien, det rumänska landskap där Sighet låg skulle tillfalla Ungern. Därmed förändrades livet helt för Livias familj.
– Dagligen kom nya förordningar som försvårade livet för judarna.
Arifieringskampanjen började. Judar fick inte ha radioapparater, cyklar, bilar eller värdesaker, förmögenheterna konfiskerades. Inte studera i högre läroverk eller ha statliga tjänster.
– Pappa fick inte anställa icke-judar och befolkningen uppmanades handla bara hos arier.
Kriget fortsätta dessbättre länge utanför Ungerns gränser.
– Vi hörde ibland rykten om tyskarnas grymheter mot judar. Men vi slog det ifrån oss. Kriget kändes långt borta
Det dröjde till 1944 innan tyskarna invaderade Ungern. Bara några få dagar efter deras intåg tvingades alla judar bära den gula stjärnan fastsydd på kläderna. Snart började tågen gå mot koncentrationslägren.
– En dag i april kom meddelande att alla judar i Sighet skulle hämtas av polis och flyttas till ett särskilt getto, stans fattigkvarter.
Eftersom det fanns 15.000 judar i stan, kom flyttningen ta flera dagar. Gettot omgärdades av stängsel och ingen fick varken gå in eller ut. Livias familj fick bo i ett enda litet rum. Efter en månad utrymdes gettot och Sighets judar deporterades till utrotningslägret Auschwitz.
Livia med sin syster och sina föräldrar innan kriget. Livia underst med flätorna, Heidi lite äldre, överst.
Idyllen tog slut
Livia tittar långt bort över Stockholm. Hon tar sig en ny svälj kaffe och drar sig till minnes den där morgonen 14 maj 1944.
– Det var en märkligt vacker försommarmorgon när vi lämnade gettot . Solen sken över hustaken, himlen var blå och fåglarna kvittrade. I stadsparken knoppade tulpaner och krokusar. Ändå kände jag att det var sista gången jag gick på stans gator, jag hade en föraning att vi gick mot döden.
Nere vid järnvägsstationen tog idyllen slut. I boskapsvagnar som var avsedda för tio hästar pressade SS-män in över hundra judar i varje vagn.
– Man jagade och pressade in oss, låste dörren med ett jättelikt hänglås. Efter klicket kändes det som om jag var fångad i en råttfälla.
Efter två dygns resa, hårt sammanpressade, med en enda avträdeshink och brist på mat och vatten, anlände tåget en natt till den polska staden Oswiecim, på tyska kallad Auschwitz-Birkenau. Efter flera timmars väntan öppnades dörrarna.
Bistra män jagade dem
– Bistra män jagade ut oss ur vagnarna, de skrev och svor åt oss. Med jämna mellanrum smällde de med piskan och var någon sölig fick han ett slag.
Snabbt delades judarna upp i två grupper, en för män och en för kvinnor och barn
– Jag hade tänkt krama om pappa, men när jag vände mig om var han borta så jag kunde aldrig ta farväl av honom.
Livias grupp fick order om att ställa oss upp i rader om fem och vänta på sin tur.
– Det var natt och området var belyst av jättelika strålkastare. Långt bort såg vi att det hände det något, men inte vad.
Livia och hennes syster Hedi krokade arm med sin mor i mitten.
– Vi talade inte med varandra, men jag minns klart att jag var helt övertygad om att detta var mina sista stund på jorden, att jag inte skulle få uppleva gryningen. 15 år gammal tog jag farväl av livet.
Till slut nådde de fram till en man, den beryktade doktor Mengele. Mannen som bestämde vilka som skulle få leva eller dö. Livias mor skickades till vänster, Livia och Hedi till höger.
Mötte Mengele
– Mamma sista ord till oss var: ”Ta hand om varandra flickor”.
Livia och Hedi fördes till kvinnornas läger, deras mamma till gaskammaren. Båda hennes föräldrar gasades ihjäl i Auschwitz natten till den 18 maj 1944.
– Det vatten hon hade bett Mengele om fick hon aldrig. När duscharna öppnades så var det gas som släpptes ner över henne.
Av de 3000 judar som anlänt från Sighet var det bara 421 som överlevde den första dagen. Efter byte till usla fångkläder och rakning av allt hår fördes Livia och Hedi till Block 13. I en av barackerna fick de dela koj med åtta andra, på en yta av sex kvadratmeter. Men här fanns inga mjuka madrasser.
Bara 421 överlevde första dagen
– Nej, vi låg direkt på brädorna med skorna som huvudkuddar.
Dagliga rutiner följde med ständiga kontrolluppställningar där inte ens de döende slapp undan. Maten var minimal, en brödbit och lite svart vatten till frukost, en tunn soppa till lunch. Snart började flickorna förvandlas till benrangel. I änden av lägret bolmade skorstenarna från krematorieugnarna dygnet runt.
– Snart förstod vi, att vi allihop förr eller senare, skulle sluta i skorstenen.
Dagarna gick i väntan på döden. Den ryska fronten ryckte emellertid allt närmare och ibland blåstes det flygalarm. Snart behövde tyskarna hjälp i hemlandet och arbetskraft togs från koncentrationslägren. Efter sex veckor i Auschwitz sändes systrarna med tåg till ett arbetsläger i Hamburg
– Där slavarbetade vi i tio månader innan arbetslägret stängdes i slutet av mars 1945 då de allierade närmade sig stan.
I godsvagn fördes de till Bergen-Belsen. Här dog tusentals av sjukdomar och svält innan engelska soldater befriade lägret den 15 april 1945.
Godsvagn till lägret
– Jag kommer ihåg de när de kom, men vi var så apatiska och dåliga då att vi knappt reagerade.
Systrarna överlevde i alla fall och under sommaren 1945 sändes de till Sverige. De inkvarterades i en skola i Malmö för att återfå hälsan.
– Mitt första möte med Sverige var med svenska lottor som bjöd på varm mjölkchoklad. Jag var fri, här ville jag stanna.
Livia och Hedi flyttade senare till Stockholm där båda gifte sig och fick familj. Minnena från kriget glömmer hon dock aldrig. Hédi har gett ut flera böcker om sina upplevelser och Livia besöker skolor så ofta hon orkar och berättar om Förintelsen.
Flyttade till Stockholm
-Det är ett viktigt arbete då man aldrig får glömma vad som hände. Vi är bara några få kvar i Sverige nu som var med och kan berätta
Livia och Hedi funderade någon gång på att återvända till Sighet, men det har bara blivit ett kort besök 1972.
– Vi besökte vårt gamla hus och fick komma in och titta runt. Det var gott att komma dit, även om ingenting riktigt längre var sig likt, avslutar Livia.
Fakta om förintelsen
Förintelsen var ett folkmord där omkring 6 miljoner judar dödades av Nazityskland under Andra världskriget. Många mördades i gaskammare eller dog på grund av misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. Förintelsen skiljer sig från andra folkmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoder. Allt beroende på nazisternas rasideologi som betraktade den germanska, “ariska rasen”, som en härskaras. Genom de antisemitiska Nürnberglagarna som antogs 1935 påbörjades lagstiftningen som särskilde judar från den tyska s.k. ”ariska” folkgemenskapen.
Auschwitz var det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Lägret var verksamt från 1940 till januari 1945. Omkring 1,3 miljoner personer deporterades till Auschwitz, varav 1,1 miljoner dog i lägret. Nittio procent av dem var judar. Övriga var polacker, romer, zigenare, sovjetiska krigsfångar, personer av annan nationalitet och homosexuell
Bergen-Belsen, var ett förintelse- och krigsfångeläger i det nazistiska Tyskland. Lägret befriades av brittiska styrkor i april 1945. Över 70 000 människor dog i Bergen-Belsen, bland dem den senare kända författarinnan Anne Frank.
Förintelsens minnesdag uppmärksammas den 27 januari och är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades 1945. Sverige högtidlighålls Förintelsens minnesdag å bland annat ab Forum för levande historia.
Källa: Wikipedia
