Hardemo levererar – OK Tisarens Moa Pettersson prisbelönas

Vårsolen lyser över Norrgården Berga vid Hardemo när Sydnärkenytt kommer på besök. Hönsen kacklar förnöjt i kapp med fåglarnas kvitter.

Moa Pettersson är ute och fixar lite på gården i väntan på eftermiddagens träningspass.

– Ja, det är härligt att bo på landet! Vi flyttade hit när jag var ett år, så det är här jag är uppväxt och har gått i skola, säger Moa och blickar bort mot byskolan i Hardemo som snart är historia.

Grundskolan är på väg att bli historia överhuvudtaget för 15-åringen Moa, som nu går sista året på Vialund. Det har varit bra där också, tycker hon. Fast när det kommer till idrotts-intressen så är Moa ganska ensam i sitt slag på Via.

Ensam om att orientera

– Jag tror ingen annan elev i hela skolan orienterar.

Moa berättar att de har haft orientering på schemat kortare perioder genom högstadiet, men ingen mer än hon har tyckt att karta och kompass är särskilt roligt att hålla på med.

– Det är som att man SKA tycka det är tråkigt. Kanske skulle skolan hitta på något annat sätt att lära ut orientering, funderar hon.

Det är en smula underligt på flera sätt att Moa har fastnat för denna skogssport. Vanligast är att de barn och unga som blir engagerade har rötterna i en orienterar-familj. Men det har inte Moa.

– Mamma och pappa springer bara. De har inte alls hållit på med orientering tidigare. Inte mina två syskon heller, de håller på med andra sporter. Så det var lite som en slump att jag började.

En provtur – sen var hon fast

Moas familj har emellertid vänner som orienterar. Det är bara några år sedan som någon av dem föreslog att Moa kanske skulle följa med till OK Tisaren och prova.

– Där blev jag kvar, och sen har det fortsatt.  Jag tränade simning innan, och gymnastik, och visste ju inte hur kul det är att springa i skogen.

Fast det som kanske avgör att Moa Pettersson har utvecklats till en framgångsrik ungdomsorienterare relativt snabbt är hennes passion för kartan.

– Springa är roligt, men att springa och läsa karta är en helt annan grej. Det blir som ett äventyr, med olika checkpoint du ska beta av.

Inte låtit sig skrämmas

När hon började som 12-åring var hennes banor rätt så enkla. Efterhand har kontrollerna blivit svårare, men Moa har inte låtit sig skrämmas. Hon vet att hon behöver träna mycket med kartan, och hon tycker om det.

Under fjolåret började hon sticka ut på allvar i resultatlistorna. På O-Ringen i Oskarshamn skrällde Moa med att bli sexa. Cirka 90 tjejer deltog i klassen, även de allra bästa i åldersgruppen.

Faktum är att skrällen skulle ha kunnat bli ännu större. Moa skrattar litegrann och berättar om den dråpliga händelsen som sänkte hennes chanser till en plats på pallen.

– På tredje etappen ramlade jag och kraschade min kompass. Det låg en sten precis där jag föll. Utan kompass är det svårt. Jag blev så arg och ledsen, och gav nästan upp.

Tur i oturen

Men skam den som ger sig. Moa såg på kartan att det fanns en plats för sjukvård ett stycke bort. Hon letade sig fram dit – och hade sådan tur att det fanns en annan kompass att låna där.

– De sista två etapperna gick bra, så jag kunde klättra uppåt igen och bli sexa totalt. Det kändes skönt!

Senare på sommaren väntade Ungdoms-SM i Härnösand med landets elit samlad igen. Där visade Moa att framgången på O-Ringen inte var någon tillfällighet. I den del av SM som kallas Sprint blev Moa fyra.

– Det gick så bra på Sprinten! De andra dagarna var tuffare. Jag behöver träna mer i Norrlandsterräng, det är verkligen svår orientering där.

Bestämt sig för att satsa

Utöver detta har Moa skördat flera framgångar på andra tävlingar. Därmed har hon tagit plats bland de åtta bästa i Sverige i sin åldersklass – och bestämt sig för att satsa på orientering fullt ut.

Ledare och vännerna i OK Tisaren, och andra orienterarkompisar i distriktet, har förstås glatt sig med Moa åt hennes framgångar.

Vad hon däremot inte kände till var att även styrande i Örebro läns orienteringsförbund har haft ögonen på henne.

Därför blev hon stort överraskad när de nyligen ringde och bad henne komma till förbundets årsmöte. Moa var utvald att som en av tre framgångsrika 13-16-åringar belönas med årets ungdomsstipendium.

– Jag blev otroligt glad. Det känns så fint att bli uppmärksammad, att någon har sett en. En bekräftelse, på att du gör något bra. Stipendiet betyder mycket för mig, säger Moa tacksamt.

Gott uppträdande

För att belönas med ett ungdomsstipendium från förbundet räcker det inte med att vara en duktig orienterare. Du ska också uppträda på ett hedrande sätt för sporten.

I omdömet beskrivs Moa som sympatisk, snäll och ödmjuk, en god vän i alla väder som alltid ställer upp på klubbarrangemang.

Vad säger du om det?

– Jag vet inte riktigt, det är ju ens sätt att vara…jag tänker inte på det så, säger Moa, och blir lite generad.

Vad blir nästa steg?

– Till hösten har jag blivit antagen till Olgy, orienteringsgymnasiet vid Alléskolan i Hallsberg. Det ska bli riktigt kul. Få vara med likasinnade, träna och göra mer av min sport.

– Pratar vi mål så är det väl Ungdoms-SM i september som är viktigast.

Blir aldrig fullärd

För dagen har orienterarnas vårsäsong precis dragit i gång. Det känns ofta lite svajigt då, och fullärd blir du aldrig som orienterare. Det kan vara till förtret när det ”går snett”, men är också en del av utmaningen, menar Moa.

– Jag försöker ta det som det kommer, säger hon klokt.

Du tävlar för OK Tisaren. Hur trivs du med klubben?

– Jättebra. En trygg miljö, vänliga människor som är måna om oss ungdomar. Sen är det fina skogar kring Hallsberg, där vi har klubbstugan.

Finns det något som är mindre bra?

– Det är inte så många i just min ålder i klubben. Men det gör inte så mycket för jag har andra orienterings-vänner i distriktet, som jag träffar på tävlingarna.

Skogen inget att vara rädd för

Sen finns det vuxna som Moa tränar med ibland, eller så drar hon med sig sin pappa ut i skogen.

Apropå skogen – är du rädd någon gång?

– Nej, aldrig. Min morfar och mormor bor i Aspa bruk, så skogen och naturen har alltid funnits med mig, kan man säga. Jag springer natt-orientering också.

– Förresten, det bor en väldigt ilsken tjäder i skogen vid klubbstugan. Den är jag lite rädd för, erkänner Moa och skrattar.