Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Med enkla övningar som att hoppa, balansera och fånga bollar fick de nyanlända flickorna på Alléskolan stärkt självkänsla. - Bitvis är resultaten förbluffande, säger Lisa Bradley, en av deras idrottslärare. Med extra undervisning har inte bara förmågan att röra sig utvecklats, utan även viljan att ta för sig, att ta plats.
Bild från extrundervisningen. Foto: Kicki Nilsson
Det hela började 2015, 2016 när många nyanlända kom in på Alléskolan.
– Vi fick hand om undervisningen i idrott och hälsa för nyanlända. Vi märkte rätt snart att det var stor skillnad på flickor och pojkar. Vi kunde då se att många av dem hade problem med den grundläggande motorisk rörelseförmåga, som vi tar som självklart, berättar Maria Wahlström, den andra läraren.
Det kunde handla om grundläggande saker, som att krypa, hoppa, balansera och fånga en boll. En del hade också svårt att vinkla ut fötterna vilket är av betydelse då man ska lära sig simma.
– Vi märkte att de nyanlända tjejerna inte hade samma förutsättningar som killarna att nå målen i idrott och hälsa eftersom de hade sämre motoriska färdigheter. Ändå ska de bedömas för sin rörelseförmåga. Ett underläge som vi ansåg orättvist och som vi insåg kunde påverka de här tjejerna framåt i livet. fortsätter Maria.
– Vi vände oss till skolledningen som gav oss deras fulla stöd och fick då höra om Skolverkets “Riktade insatser mot nyanländas lärande”. Vi ansökte och lyckades få loss pengar för en slags “stödstuga” i motorisk träning. Två lektionstillfällen i veckan. Stödlektionerna har varit frivilliga för tjejerna, vilket är ett problem. De har ett oerhört pressat och trångt schema,
Men trots det har ungefär 20 flickor deltagit i stödlektionerna. Resultaten har bitvis varit nästan förbluffande.
– Vi ser piggare och gladare tjejer som har en helt annan självkänsla, tar plats på ett helt annat sätt. Vi har jobbat med grundläggande övningar, sådant som många naturligt fått med sig från barndomen genom leken. Vi har också filmat tjejerna, för att kunna dokumentera utvecklingen, säger Maria.
– Bara det faktum att man varit en grupp, med bara tjejerna, har varit nyttigt, inflikar Lisa.
Båda lärarna vittnar om stora framsteg motoriskt, men också att den ökade självkänslan som ska ses i ett större perspektiv.
– Vi är övertygade om att det här hjälper tjejerna att inte bara kunna nå målen i idrott utan även ta mer plats i samhället, vara ute, röra sig, kanske bli med i föreningar, gå till badhuset, helt enkelt göra sådant som vi gör, som kanske är så självklara för oss att det kan vara svårt att förstå vad det innebär att stå utanför.
De kunde också märka att skolan i övrigt fungerade bättre. Tjejerna som deltog blev gladare, piggare och mer engagera även utanför idrottshallen.
– På varje motorikpass har vi velat mäta deras upplevda känsla före och efter passet. Det har vi gjort med hjälp av smileys. Där syns det tydligt att de nästan alltid har en bättre känsla efter motorikträningen. Gruppkänslan är en stor bidragande faktor också. Vi pratade om allt under lektionerna, hade roligt, skrattade.
– När vi såg resultaten, vad vi med rätt enkla medel kunde uppnå, kände vi att vi ville få mer tyngd bakom det vi gjorde, utveckla det. Det handlade inte om tjejerna här och nu, utan vad det här skulle kunna innebära i ett stort perspektiv
Vi tog då kontakt med Marie Öhman på Örebro universitet, som vi kände från vår egen utbildning.
– Vi samarbetar med Alleskolan om VFU, verksamhetsförlagd utbildning, berättar Marie.
– Jag blev eld och lågor direkt när jag såg vad Lisa och Maria åstadkommit. Det var fantastiskt och insåg direkt att detta borde tas in i forskning. I samma veva satsade Örebro Universitet en del pengar på något som kallas praktiknära forskning. Lisa och Maria hade redan så att säga gjort grundarbetet. Jag sökte medel och fick det godkänt.
Ett första steg blev att studenten Ida-Lie Heljeberg, tog upp de båda lärarnas arbete i sitt examensarbete.
– Jag insåg rätt snart att det fanns liknande upplever på andra skolor, berättar Ida-Lie.
Hennes forskning bekräftar de resultat lärarna sett.
– De nyanlända tjejerna har ofta, av kulturella eller religiösa skäl, inte varit fysiskt aktiva i sitt hemland. Det gör att de hamnar i underläge när det kommer till idrottsundervisning. Vi vet ju också att effekterna av fysisk aktivitet kan påverka alla skolresultat i positiv riktning.
– Nu kom vi fortsätta samarbeta med Allèskolan i Hallsberg och jag kommer ta in forskningen här. Ida-Lies utbildning tar slut med vårterminen, men vi kommer inte släppa henne utan hon kommer fortsätta jobba med det här ett tag till, säger Marie Öhman.
– Målet är givetvis att på sikt få in det här i lärarutbildningen på institutionen för för idrott och hälsa på olika sätt. Till en början blir det i form av workshops. Allt med det slutliga målet att göra konkret nytta i skolan. Och så ska vi forska. Det här är ett skolexempel på praktiknära forskning, säger hon.
Ett problem som Lisa och Maria ser är schemaläggningen.
– De här eleverna har redan som det är ett tufft schema. När det handlar om att få betyg och klara grundskolan kan det vara lätt att välja bort sådant som inte ger betyg. Stödstugan med motorik har ju varit frivillig men vi anser att det borde vara lika självklart som stöd i matte, svenska och engelska, vi vet att det är viktigt, avgörande för de här tjejerna avslutar Maria.