Anette möter
döden i sitt arbete

Runt allhelgonahelgen tänker många på sina avlidna. Vi tänder gärna ett ljus för dem som lämnat oss. För Anette är döden, och att möta anhöriga till avlidna vardag. 

Är vi rädda för döden?

– Ja, ofta är vi nog det. Det beror på att döden institutionaliserats. Vi pratar sällan om den och skyddas oftast från den när vi är barn. Våra anhöriga dör ofta på sjukhus eller på äldreboenden. Det har gjort att vi lever längre från döden, trots att den är lika naturlig som själva livet, de hänger ju liksom ihop, hur gärna vi än skulle vilja att det inte var så.

Men hur man ser på döden är ganska olika, alla anhöriga är på olika plats i sin sorg när man ska ordna en begravning, säger Anette.

– Det är ju exempelvis  inte helt ovanligt att både den som avlidit och anhöriga ser döden som en befrielse. Det kan ju har varit flera år av sjukdom, smärta, som äntligen tagit slut.

– Går vi tillbaka 100 -150 år tillbaka i tiden så var döden mer närvarande i våra liv. Mormor dog hemma och sedan fick hon ofta vila i vedboden innan det var dags för begravning. Många kom och tog farväl, både hemma och på begravningen. Begravningar var stora tillställningar för anhöriga, släkt, grannar, vänner, hela byar. I dag är det ganska få deltagare på det stora flertalet begravningar. Men man kan bli överraskad. Ibland tror anhöriga att ingen ska komma, men så dyker det upp ganska många för att ta avsked av de avlidne.

Urnbegravning ger mer tid

Sedan ett antal år måste en avliden person begravas inom 30 dagar. Det var en skärpning, tidigare gällde två månader. Men i takt med att begravningar började dra ut på tiden allt mer och det blev trångt på krematorier och bårhus ändrades det.

Det ges undantag från 30-dagarsregeln. Men då är det oftast så att den avlidne redan varit död en period när dödsfallet uppmärksammas.

Om man däremot väljer kremation av den avlidne är det inte samma brådska med begravning. Då har man ett år på sig.

– Det har blivit allt vanligare med urnbegravningar. Var femte begravning är en urnbegravning. Vi i Sverige är ganska egna med att det går så lång tid mellan dödsfall och begravning. I våra nordiska grannländer går det cirka åtta dagar mellan dödsfall och begravning. 
 

Många frågor

Vad händer när man vänder sig till dig?

– Eftersom det är en hel del saker man måste ta ställning till inför en begravning, och det är viktigt att man känner sig trygg, mår bra, hela vägen, ställer vi en hel del frågor. Man brukar säga att anhöriga i snitt svarar på 62 frågor inför en begravning. Det är en hel del vi behöver veta och det är viktigt att vi gör det tillsammans, att alla är delaktiga. Man behöver inte vara överens, men man behöver komma framåt och känna sig trygg.

Det handlar om allt från vilka sånger som ska sjungas, vad man ska äta på minnesstunden till hur den avlidne ska begravas.

Hur mår folk när de kommer till dig?

– Det är givetvis väldigt olika. Nästan alla är ganska samlade. Man är ju mitt i sin sorg, med allt det innebär. Det händer att anhöriga är i chock. En vanlig fråga, en vanlig oro, handlar om ekonomi, det praktiska ”Hur ska jag klara mig nu?”

Hon menar att moderna familjekonstellationer ändrat en del på vad som händer när någon avlider. 

– Ofta har man ju numera genomgått en skijlsmässa och har särkullsbarn. Alla har sina intressen att bevaka när någon avlider. Jag jobbar ju inte med den ekonomiska biten, bouppteckningar. Men de frågorna kommer ändå, man är orolig. Jag brukar uppmana folk att ta en sak i taget, att fokusera på närtiden, begravningen. För det mesta löser sig ju det praktiska.

Bra att prata

– Är dödsfallet förväntat har man ofta redan bestämt en del, pratat, men inte alltid. Alla vill inte inte prata om vad som ska hända när man dött. Den äldre generationen tar ofta numera väldigt mycket hänsyn till sina efterlevande, de vill inte vara till besvär, ha någon stor begravning. Det är bra att prata, men det går att ordna ändå när man kommer till oss.

Tänk över hur graven ska skötas

Hur vi begraver har också förändrats.

– Det är ju vad vi kallar gravskick. De finns numera många olika varianter beroende på var i landet man bor. Allt från en vanlig kistgrav, via kremering, urngrav till minnneslund. Man kan exempelvis på många kyrkogårdar välja att få sin aska utspridd på en speciell plats, med bara en lite plakett med namnet på den avlidne. Då har man ofta en speciell, anvisad plats där man kan ställa blommor, om man vill.

Anette menar att det är bra att tänka över hur man vill ha sin grav.

– Ofta vill man bli begravd i en minneslund, medan anhöriga vill ha en grav att gå till . Men en gravrätt för en kistgrav med en grav som ska skötas om kan vara betungande om man bor långt bort. Då finns det ju ofta olika skötseltjänster att köpa. Det finns olika alternativ. Överväg dem.

Finns det begravningar som är jobbigare än andra att ordna? Tuffare för dig som begravningsentreprenör?

– Ofta är det ju äldre som dör, det skapar sorg, men är ju i någon mån naturligt. Men självklart berörs även vi när det är jobbigt för anhöriga, som när någon råkat ut för en olycka, eller när barn dör. Vår uppgift är ju att se till att anhörigs tar sig igenom även en sådan begravning och känna att det blir en fin stund.

Började som florist

Anette började som begravningsentreprenör runt 2012, i Pålsboda.

– Det föll sig lite naturligt. Jag jobbade i en blomsteraffär. Ägarinnan hade varit begravningsentreprenör, något som är vanligt, inte minst på mindre orter. Nu jobbar jag på Allmänna begravningsbyrån i Örebro. Under en period jobbade Anette också med bouppteckningar.

Kunde du föreställa dig att du skulle bli begravningsentreprenör när du var ung?

– Kanske inte på en gång, Men när jag började jobba i blomsteraffären i Pålsboda och såg Mona,  som drev butiken jobbade, föddes nog tankarna på att själv jobba med det.