”Ut med namn och bild vet jag”
”Publicera namn och bild” eller rentav ”ut med namn bild och adress”, ”ut med signalement” är vanliga uttalanden på våra sociala medier och kommentarsfält när vi skriver om brottsfall och domar. Vi publicerar av olika skäl inte sådant.
Vi vet att det finns andra medier som både går ut med uppgifter på misstänkta och dömda. Det är deras val. Jag vet också att privatpersoner som är driftiga precis lika lätt som vi kan få ut uppgifter om exempelvis domar. Vi har ändå så här långt valt bort namnpublicering.
När det gäller misstänkta är det ju enligt min uppgift så enkelt att varken medier eller privatpersoner ska döma. Det är rättsväsendets uppgift. Lägger vi ut namn och bild på en misstänkt blir hen ju i någon mån misstänkt, ansedd som suspekt för resten av livet, även om han skulle råka bli friad.
Jo, det är jättevanligt att rättsväsendet inte kan bevisa skuld, att förövare som precis alla tror är skyldiga går fria. Ibland är de skyldiga. Ibland inte. Det händer också att människor som visar sig helt oskyldiga hängs ut. I min värld ska det inte ske. Inte ens om det handlar om en offentlig person. Ta skogsmiljardären Karl Hedin som exempel, han hängdes ut av i princip alla medier som skyldig till olaglig jakt på varg. Väldigt många tror Hedin var skyldig, kanske en majoritet. Ett bärande skäl till det är Hedins åsikter. Han gillar inte vår vargpolitik. Men det i sig är ju inte förbjudet. Så här långt är Hedin friad i alla instanser. En hel del talar för att det kommer förbli så. Egentligen har inte åklagaren kunnat hitta något som tyder på att Hedin dödat varg. Inga bevis, ingen död varg, inte ens en saknad varg. Ändå tror en stor del av befolkningen att han begick brottet. Man kan absolut ogilla Hedin. Men har han begått ett brott? Ska någon dömas är det faktiskt upp till polisen och rättsväsendet att bevisa det. Annars är man i laglig mening oskyldig.
Är en person dömd för ett brott blir det ju genast lite enklare. Då kan vi i media hänvisa till just det, att en person som man namnger är dömd.
Vi är extremt försiktiga med det också. Det saknas inte fall där rättsväsendet råkat döma oskyldiga. Misstag begås. Ett rättssystem blir aldrig idiotsäkert. Ändå hängs ofta, allt oftare, dömda brottslingar ut. De blir då dömda för livet. De kommer alltid förknippas med förfärliga handlingar, som de kanske inte begått. Kaj Linna och Joy Rahman är exempel. Mycket bevisning talade för att de var skyldiga. De dömdes till långa fängelsestraff och satt också lång tid, de hängdes också ut av media, både före och efter domarna. Med stor säkerhet var de helt oskyldiga. De friades båda efter att ha suttit lång tid i fängelse.
Sedan handlar det om om vårt straffsystem. Rätt eller fel, men tanken är ju att den som avtjänat ett straff ska ses som rehabiliterad och återgå till ett normalt liv. Hur gärna vi än skulle vilja det är det inte rimligt att stoppa in alla kriminella bakom lås och bom, för att sedan slänga bort nyckeln för all framtid. Det skulle inte bara kosta samhället extremt mycket, det skulle också vara rätt onödigt. Det finns tyvärr inget samband mellan brottslighet och fler i fängelse. Det sker ungefär lika många brott, även om vi har fler i fängelse. Är man uthängd i media är man dömd resten av livet. Det gäller även när man lämnar fängelset.
Men jag kan väl erkänna att det kliar i fingrarna när det gäller återfallsförbrytare, exempelvis män som kränker, misshandlar, förföljer och våldtar kvinnor, gång på gång. Men, som sagt, det finns ju alltid, en risk att även de är oskyldiga. Jag vill inte bidra till ett drev mot någon som inget gjort.
Jag har gjort ett undantag. När en person dömd till grov ekonomisk brottslighet och många års näringsförbud hade för avsikt att driva skattefinansierad verksamhet, riktad mot inte minst utsatta människor, de kanske mest utsatta och svaga i vårt samhälle, publicerade vi namn.
Vi lever ju vi på en liten plats. Sydnärke är inte stort. Att vi dessutom lever i ett informationssamhälle där information sprids snabbt gör dessutom Sydnärke ännu mindre. Ofta finns det därför människor som ändå vet vem det är vi skriver om, det är oundvikligt. Alternativet är att inte ta upp rättsfall, domar och brott som händer. Det tror vi är ett sämre alternativ.
Signalement då? Jo, det faller på sin egen orimlighet anser jag I praktiken handlar det om att folk vill ha reda på huruvida gärningsmannen hade utländsk härkomst. Skulle vi då skriva exempelvis att en misstänkt hade ett afrikanskt utseende skulle det leda till att precis alla med det det utseendet skulle riskera att råka illa ut och misstänkliggöras. Även om en mycket stor majoritet lever helt vanliga strävsamma liv. Jag har sett signalementet ”Svenskfödd man med med mörka kläder, som går framåtböjd, med mörk luvtröja”. Precis så ser jag väldigt ofta ut. Signalement är nästan alltid så vaga att de kan gälla väldigt många människor. Att publicera signalement leder med andra ord inte till något bra.
Ett argument brukar lyda ”det är ju för att vi ska veta vilka typer man ska akta sig för”. Det är ett uttalande som egentligen bygger på den idiotiska föreställningen att en brottsling alltid ser ut på ett speciellt sätt. Jo, en brottsling kan absolut göra det. Men någon som ser ut så behöver inte vara kriminell. Dessutom har jag stött på folk som gjort förfärliga handlingar, som ser mer normala och alldagliga ut än jag gör.
När det gäller exempelvis sexualbrottslingar är det tämligen belagt att de ofta ser ut som vem som helst. Faktum är ju att de är vem som helst, som begår förfärliga handlingar..
Det händer att polisen går ut med signalement och bild. Exempelvis på en misstänkt terrorist, eller en galen mördare som rymt från ett mentalsjukhus. Även det blir ofta riktigt fel. Ta bilden på den galna terroristen från Parisdåden som spreds i landets medier, med namn, Mutar Muthanna Majid. När han till sist greps under dramatiska former på en flyktingförläggning i Boliden visade det sig att det inte var rätt person. Han kommer i hela sitt liv förknippas med den händelsen.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.