En myndighet som tystnat
När brott händer runt omkring oss, blåljus blinkar, och polisen är på plats funderar alltid människor på vad som händer. Det är naturligt. Man är lite orolig, vill veta. Är det något allvarligt? Är någon skadad? Kan jag drabbas? Går det gärningsmän lösa?
Därför är polisens jobb en naturlig del av vårt arbete. Vår uppgift är ju att förmedla nyheter, berätta vad som händer i området, försöka beskriva, ge en bild. Att belysa polisens arbete är också en viktig del i vårt uppdrag att granska vad våra myndigheter gör, hur de använder skattepengar.
Eller, ska vi säga att det borde vara så. För det jobbet har successivt, under de år jag arbetat på Sydnärkenytt, blivit allt svårare.
Att få ut relevant information från polisen har gått från att vara svårt till i princip omöjligt. Man vill inte prata. Nåddes just av beskedet att man inte ska ringa till Polisområde Hallsberg. Det finns ingen växel, inget nummer för journalister att ringa på, man vill ogärna dela med sig av kontakter. Ingen av de cirka 80 personer som arbetar på polishuset i Hallsberg vill bli nådd, eller ska bli nådda. För övrigt vet vi inte om uppgiften 80 personer stämmer. Polisen svarar inte på frågor om hur många som arbetar i Hallsberg.
Det är växeln i Örebro som gäller blir beskedet. Där har det i princip aldrig gått att komma vidare. De som arbetar i växeln har inte den information som krävs. De vet inte till vem de ska koppla. Är det medvetet? Jag vet inte. Det skulle också kunna vara så att ingen vet, att inte informationen finns. Jag vet inte vad som är mest allvarligt.
Det finns också ett nummer till en så kallad presstalesperson dit media hänvisas. Där blir det allt vanligare att ingen svarar över huvud taget. Får man tag på någon är det ofta knapphändiga uppgifter. Bara om vi själva kan ställa presstalesmannen inför uppgifter vi fått från annat håll brukar man motvilligt släppa ifrån sig information. Uppfattningen blir att presstalesmännens uppgift inte är att svara på frågor, utan att förmedla polisens version.
Det gör man också via ett slags dagliga utskick där man väldigt ofta talar om att det ur polisiär synpunkt varit en lugn natt. Det har flera gånger hänt att vi fått sådana utskick fast vi med stor säkerhet vetat att allvarliga brott inträffat i området.
Ett annat problem är att när man väl faktiskt får kontaktuppgifter, nummer av polisen, ja, då visar de sig påfallande ofta vara ur bruk, inaktuella.
Det här gäller inte bara allvarliga brott. Folk hör av sig till oss när vardagskriminalitet inträffar, när det uppstår en inbrottsvåg, eller när massor med cyklar försvinner i ett område
Om man vill veta hur många anmälningar som kommit in i ett område, om polisen ser ett mönster, ja, då går det oftast inte att komma fram, eller, det går inte ens att få reda på vem man ska prata med. En del anmälningar verkar hanteras centralt, andra lokalt. Ingen har kunnat ge någon bild.
Tidigare fick vi ett urval av anmälningar från vårt polisområde. Ingen komplett lista, polisen sovrade efter eget huvud även då, men i alla fall, något, en service för allmänheten att få veta vilka småbrott som begåtts. Den tjänsten har upphört. Vi har försökt efterforska vad som hänt. Vi har inte ens kommit fram till någon som kan svara på det.
Jag har förståelse för att polisen inte kan berätta om allt de gör. Ibland arbetar polisen under förundersökningssekretess. Men det är långt ifrån alltid. I min värld är detta en oroande utveckling. Polisen är en av våra i särklass största myndigheter som kostar mycket stora skattepengar. Hur går det för dem? Hur använder de pengarna? Vad händer lokalt? Vi vet inte, för att det inte går att nå polisen. Jag upplever det som ett tilltagande problem. All forskning, all erfarenhet, visar att tystnadskultur i myndigheter skapar stora problem. Både på kort och lång sikt. Att myndigheter granskas, att allmänheten får reda på vad som händer, hur man jobbar, är en helt avgörande kugge i vår demokrati.
Numera sprids information sekundsnabbt. Vi får reda på när polisen är på plats, ofta mycket tidigt. Människor ser, drar slutsatser, sprider vidare på sociala medier. Der blir snabbt ganska underligt för oss att inte agera, gå ut med nyheter när något händer. Men polisens tystnad gör ju att vi ofta inget vet, inget kan berätta. Det öppnar för att en felaktig bild över vad som händer får fäste och sprids väldigt snabbt. Jag tror det är en olycklig utveckling. Speciellt med tanke på att polisen är på väg att få allt större befogenheter.
Är allt detta resultatet av ett medvetet agerande från polisen? Jag vet inte. Man kan väl hoppas att allt handlar om olika omständigheter. Men egentligen gör inte det problemet mindre. Vi ser fram emot en dialog om detta, att polisen lokalt eller regionalt uttalar sig.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
