Tack vare Bernhard slapp vi gå barfota
I 30 år arbetade jag på min gamla tidning. Efter pensioneringen skrev jag krönikor i 10 år. För en tid sedan beslutade min gamla arbetsgivare om att krönikörer skulle bort. Papperskostnaderna hade blivit för höga. Tidningssidorna skulle användas till de egna medarbetarna. Jag skrev om det i en blogg och folk tyckte det var tråkigt. Och det kändes hedrande. Men nu är jag på Sydnärkenytt sedan Henrik hört av sig. Och det känns bra att också vara med i en papperstidning även i fortsättningen vid sidan om mina bloggar. Och jag börjar hemma på gården.
I 30 år arbetade jag på min gamla tidning. Efter pensioneringen skrev jag krönikor i 10 år. För en tid sedan beslutade min gamla arbetsgivare om att krönikörer skulle bort. Papperskostnaderna hade blivit för höga. Tidningssidorna skulle användas till de egna medarbetarna. Jag skrev om det i en blogg och folk tyckte det var tråkigt. Och det kändes hedrande. Men nu är jag på Sydnärkenytt sedan Henrik hört av sig. Och det känns bra att också vara med i en papperstidning även i fortsättningen vid sidan om mina bloggar. Och jag börjar hemma på gården.
Varje gång jag går ut genom stora grinden vid Stöökagatan där jag bor kommer jag att tänka på skomakare Bernhard Andersson. Hans lilla skomakarverkstad finns kvar. Dörren är i dag nästan täckt med vackra klängerväxter , men skomakarens lilla krypin finns där om man tittar noga. Tror att utrymmet används till lägenhetsförråd i dag.
Många äldre askersundare minns säkert Bernhard. Han var lite av Askersunds egen ”hovskomakare”. Det var dit man gick. På den tiden gick vi till skomakaren med våra trasiga skor. Bernhard var 70 år när han lade sina skomakarverktyg på hyllan och blev istället filialföreståndare till ett skomakeri i Hallsberg.
Under 42 år såg Bernhard till att askersundarna inte behövde gå barfota. 1908 flyttade han in till Askersund från Hammar. Han gick lärling hos sina skomakarsvågrar Viktor och Sigfrid Fagerberg.
Bernhard älskade små utfärder med sin moped. Men jobbet satte ofta stopp för turerna i sommarsolen. Kunderna skor gick alltid före.
”Ibland kan det nog bli för mycket jobb, man blir stressad som det heter nu för tiden. Men genom mitt fönster ut mot Stöökagatan ser jag askersundarna passera revy, jag kan följa livet i den lilla staden”, förklarade Bernhard vid en avskedsintervju i december 1967. Det är samma för mej.
Ofta samlades ”gubbarna” vid Bernhards skomakarbord för att prata. Men mot slutet av sin yrkeskarriär stod dock ofta ”besöksstolen” tom. Han var inte nöjd med ersättningen för sina jobb. Trots att han jobbade natt och dag blev det inte mycket över. En prishöjning var inte aktuell. Då skulle det bli ett ramaskri ansåg han.
Skomakarmästare Andersson last var snuset. Han menade att det både stärkte och piggade upp.
”Även ungdomen går in för den goda stimulerande snusvanan, så vi gubbar är inte ensamma längre”, förklarade han nöjt i en intervju.
År 1967 var Bernhard ensam skomakare i stan. Enligt många vi den tiden var han den siste skomakaren i stan. Själv hävdade Bernhard när han skulle sluta att skomakerinäringen var dömd att försvinna. Men så blev det inte riktigt. Det kom skomakare till Askersund efter Bernhard och det finns en aktiv skomakare även i dag.
Slutligen en undran över vad Bernhards skomakarskylt ut mot gatan tog i vägen? En skylt som lockade in generationer av askersundare med trasiga skor. Kan också nämna att jag bor i det hus där Askersunds Tidning startade på 1800-talet. Bara det…
Ove har sedan flera år också en blogg där han skriver flitigt: https://www.ovedanielsson.se
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
