En bild av en icke övergiven, eller förvildad katt.
Svante behöver inte tas om hand – han är inte övergiven
Ta en noggrann titt på bilden ovan. Den föreställer katten Svante. Precis så ser en katt som inte är övergiven, förvildad eller bortsprungen ut. Ibland är Svante tovig i pälsen, blöt och kanske rentav har några fästingar. Han är ändå inte övergiven, eller förvildad. Han behöver inte tas om hand, ges mat eller tas in om man skulle råka på honom utomhus. Han tillbringar nämligen flera timmar utomhus, varje dag, frivilligt. Han lider inte utan mår toppen.
Han pratar gärna med människor, jamar, kurrar, stryker sig mot dem. Han söker kontakt. Det beror inte på att han fått för lite mat, eller på att han lider. Han gör så för att han vet att människor gillar det och att han på det sättet kanske kan tillskansa sig en liten extra godbit, eller varför inte bara bli klappad. Precis som människor gillar han godis och uppmärksamhet.
Vi får ibland in tips om katter som är övergiva. Vi läser också ofta på sociala medier om folk som ”hittat katter" som man tar in, matar, stänger in inomhus, för att man tror de är övergivna, förvildade. Folk skriver lika ofta att de letar efter sina katter som har försvunnit. Ofta är förklaringen just att någon, i all välmening, tagit in katten och gett den mat. Inte sällan tycker då katten att den fått ett extra hem och stannar några dagar, eller veckor. Katter är pragmatiska. Det finns exempel på när katter haft tre-fyra hem.
Jag är inte på något sätt expert på katter. Men får nog ändå säga att jag har stor erfarenhet av dem. Förutom några studieår har jag levt alla mina 55 år med katter. Antalet har varierat. Allt från en till kanske tio. Just nu har familjen fem katter. De är alla utekatter, som tillbringar stora delar av dygnet ute, givetvis med uppsyn. Vi har bland annat en 22 år gammal katt. Han skulle säkert kunna uppfattas som övergiven, han är lite tovig, sliten, men mår utmärkt och har gott hull.
Vågar mig därför på att slå fast följande, med stor säkerhet:
En katt som söker kontakt, närmar sig människor, jamar, stryker sig mot folks ben och liknande är i 99 fall av hundra varken övergiven eller hemlös. Tvärt om. Det beteendet tyder på precis raka motsatsen. En sådan katt ska man inte ta in, ge mat, knappt ens klappa. Den tillhör någon. Den har ett hem, någon som väntar på den. Går den in hos dig, kör ut den. Någon saknar sin katt.
Jag vågar med lika stor säkerhet påstå motsatsen. Som boende på landsbygden händer det nämligen att man stöter på katter som inte har ett hem, som är förvildade, som av någon orsak kommit bort från sina hem. En förvildad, övergiven katt, som inte bor någonstans, ändrar ganska snabbt beteende. Det kan räcka med några veckor i skogen för att den ska ha förvandlats till något helt annat än Svante på bilden. En sådan katt blir nästan alltid mycket skygg. Den söker inte kontakt med människor. Den kommer inte fram, jamar inte, kurrar inte, stryker sig inte mot dina ben. Tvärt om, en förvildad, övergiven katt springer oftast iväg. Den blir ofta också extremt tovig i pälsen och mager, även om det i sig inte behöver betyda att den är övergiven.
Alla som har katter sköter inte sina katter som de borde. Katter kan vara vanvårdade. Men det innebär inte att katten är övergiven, eller att det är okej för andra att helt enkelt ta hand om katten eller stänga in den hemma. Någon kanske saknar katten. Dessutom är det lätt att missuppfatta saker. En gammal katt kan se lite tufsig ut. En norsk bondkatt, som Svante, med lång päls, kan se rätt förfärlig ut om den tillbringat en förmiddag ute regn och kanske passerat ett kardborresnår. Fästingar samma sak. Under perioder av året kan vi plocka 10-15 fästingar per dygn på våra katter. Det innebär trots det inte att de är övergivna.
Tänk ett varv till innan ni förutsätter att en katt är övergiven, hemlös. Vänd er till länsstyrelsen om ni misstänker vanvård. Det är bättre än att ta hand om katter man inte vet något om.
Allt det här förstärks på sociala medier. Det sprids nästan dagligen inlägg om sommarkatter som överges när man lämnar sommarboenden. Så var det nog, förr. När jag var barn saknade katter värde. Man fick dem, eller köpte dem för fem kronor. Kattungar föddes i massor, få kastrerade katter. Numera kan ofta en kattunge kosta från en tusenlapp upp till 30 000. Flertalet katter kastreras. Katter får dyrbar veterinärvård och äter bra mat. Jag tror fallen där man medvetet överger katter därför kraftigt har minskat.
Däremot finns nog en fara i att katter kanske inte alltid får den veterinärvård de borde ha. Inte minst äldre kattägare har nog ofta svårt att hantera veterinärkostnaderna som ökat rejält det senaste decenniet.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
