När IFK Askersund blev ”världsmästare” i bandy
Bandysäsongen är i full gång. Till och med har det varit en liten landslagscup mellan de nordiska länderna där Sverige vann överlägset. En gång i tiden var bandysporten stor i Sydnärke med IFK Askersund i Allsvenskan. Publikrekordet för bandy på gamla IP är från 1956 mot Örebros SK då 4 107 personer såg matchen. Drabbningen slutade 2–2.
Som på så många andra småorter har bandysporten försvunnit. Så även i Askersund. Nu får askersundarna åka till Örebro eller Motala för att titta på sin kära vintersport. Men det går ju alltid att drömma sig tillbaka till storhetstiden med nostalgiska drömmar. Som jag gör nu.
IFK hade en gång i tiden stora fördelar med närheten till sjöis. Alla matcher spelades på Alsen strax utanför Strandparken och Varmbadhuset. Det var en stor samlingsplats för ungdomar. Nästa alla försökte sig på bandy. Och en del lyckades riktigt bra. I slutet på 30-talet fick IFK upp ett juniorlag som lade grunden för det första Allsvenska laget på 40-talet. IFK vann junior DM, Närke/Västmanland, två år i rad.
1945/46 tog IFK steget upp i Allsvenskan genom segrar mot Lesjöfors och Katrineholms AIK. Men det blev en kort sejour med storstryk i nästan varje match. Det blev bara en poäng mot Örebro SK. Trots att IFK var ett bottenlag togs en av lagets storstjärnor Gunnar Carlsson ut till landskampen mot Finland 1945 på Stadion. Det var en stor sak i Askersund att få med en bandyspelare i A-landslaget. Gunnar gjorde stor sensation och utsågs till landskampens bästa spelare. Tidningar skrev att de aldrig sett en fräckare debutant som inte brydde sig så mycket om samspel utan ägnade sig åt genomåkningar och eget målskytte. Någon klagade på att snabbe Gunnar inte var nog ödmjuk i sin debut.
IFK kom sedan tillbaka till Allsvenskan ett antal gånger men var ett typiskt hisslag. Lite för dåliga för Allsvenska och lite för bra för serien under. Senaste året i Allsvenskan var 1965 med ett antal gamla spelare som inte längre räckte till i högsta serien. Det blev nio säsonger i storserien.
IFK fostrade flera spelare som slutade med landslagsuttagningar. Karl-Erik Södergren gick vidare till Örebro SK och blev en viktig kugge i deras berömda kedja på 50-talet. ” Söder ” berättade för mej att han inte var så idrottsintresserad som ung, men för att träffa kompisar gick han ner till bandybanan på Alsen. Alla bandyintresserade vet ju vilka framgångar ”Söder” fick senare med sin arbetskapacitet och knepiga skott.
Folkskolläraren Svante Eriksson var en annan IFK-are som fick dra på sig landslagströjan. En mycket sympatisk man som jag aldrig tror blev utvisad eller varnad. Anders Sundèn fick nöja sig med att vara landslagsreserv liksom målvakten Karl-Erik Edvardsson. Han spelade tio år i IFK med bodde kvar i Vadstena hela tiden så träningen blev mycket begränsad. Det blev inte så mycket till träning, men det räckte ändå till en reservplats i landslaget. ”Edvard” berättade att Svante brukar skjuta några skott på honom i samband med första vänskapsmatchen inför säsongen. Det blev aldrig så mycket mer än uppvärmningsskott som träning inför varje säsong.
Slutligen kan jag nämna att IFK utsågs som Världsmästare i bandy en gång på 50-talet. Örebro SK hade slagit ryska bandylandslaget. Senare vann IFK över ÖSK. Långsökt men i alla fall.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
