"Jag älskar Rasmus Karlssons inställning, den ger mig hopp"
Ifjol inför slutspelsmötet med Lejonen hade jag noll hopp om framgång. I år möts de igen och nu finns hoppet där. Delvis på grund av Sveriges största talang på många år och hans inställning, Rasmus Karlsson.
Jag minns känslan av total uppgivenhet när Indianerna ifjol fick Lejonen i kvartsfinalen. Det kändes verkligen som noll chans att ta sig förbi och mycket riktigt blev det även en överkörning.
Inte ett dugg förvånande. Indianerna hade kanske ett hyfsat lag på papperet, men den starka lagkänslan saknades och det var ihåligt som en schweizerost. Såna lag har aldrig något att hämta. Nu väntar Lejonen ånyo för Indianerna.
Detta spökgäng som i flera år haft lekstuga med Indianerna oavsett var och när de möts. Men jag måste erkänna en sak. I år känns det annorlunda. I år känner jag hopp.
Lejonen är fortsatt extremt bra. Men Indianerna har höjt sig två klasser sen ifjol. Det finns framförallt tre orsaker till detta som jag ser det. Först och främst hemmabanan.
Äntligen har Indianerna skaffat sig en sådan. Det har man inte haft på många år och nästintill varenda förare som kommit till Sannahed har trivts som fisken i vattnet medans hemmaförarna ofta suckat över att banan ändrats från match till match.
Men i år har en förändring skett. Efter, som jag förstått det, långa diskussioner mellan lagledning, banpersonal och lagkapten Wozniak har man hittat en oval som passar Indianerna som handen i handsken.
Det går heller inte att ta sig långt i ett slutspel utan jämnhet i laget. Det spelar ingen roll om det finns ett par storfräsare (Fricke, Doyle), så länge övriga är alldeles för svaga, som var fallet ifjol. Jag skulle säga att Indianernas topp inte riktigt är lika vass som ifjol, men jämnheten är grymt mycket bättre. Detta trots att en humörförare som Chugunov finns i laget.
Till den förbättrade jämnheten hör även punkt tre ihop, Indianernas reserver. Det är ingen ide att linda in det på nåt sätt, reservsidan har i många år varit för svag hos Indianerna. Likväl som att ett lag inte når långt i ett slutspel utan hemmabana och jämnhet i laget behövs även reserver som presterar.
Det har Indianerna fullständigt saknat och man har bara hoppats på att de inte ska tappa för mycket. Bakom detta ligger dock en uttalad satsning om att ge egna produkter (gärna unga såna) chansen att växa. En strategi som alla lovordat utåt sett, men samtidigt har det gnällts och gnytts när resultaten inte kommit.
Jag kan villigt erkänna att jag är en av de som stundtals varit skeptisk. Den som ändå verkat lugnast av alla kring strategin är lagledare Johansson som inte vikt en millimeter i frågan. Och nu har han fått rätt.
Jonatan Grahn har tagit ett jättekliv i år och Rasmus Karlsson har gjort succé, sitt första år i Elitserien. Det var länge sen jag kände sån sprudlande glädje vid en Indianmatch som i tisdags när Jonatan och Rasmus bjöd på show och slog den ena etablerade polacken efter den andra.
Jag minns första gången jag träffade Rasmus Karlsson. Det var i våras, innan säsongen drog igång. Vi satt i klubbstugan för en lite längre intervju och jag slogs då av hur ung han var. Framför mig satt en kille som såg ut som vilken högstadieelev som helst. Han var blyg och talade med låg röst.
Men bakom fasaden syntes ändå ögon som brann och en inställning utöver det vanliga. Jag har vid ett par tillfällen under säsongen skrattat till när Rasmus intervjuats av den klämkäcke depåintervjuaren vid matcherna i Sannahed. Han har ett par gånger gått fram till Rasmus, när Rasmus blivit sist i heatet, och uttryckt att det alla fall var bra kämpat och att motståndet var för tufft.
Rasmus har då bitit ifrån och svarat att det inte alls var bra och att han inte alls är nöjd och att han struntar fullständigt i vem han möter. Jag fullständigt älskar den inställningen! Det är den som gör att jag är övertygad om att Rasmus Karlsson en dag blir en världsstjärna.
Det är dock inte “bara” inställningen som gör att han ses som Sveriges största talang på många år. Även tekniken på hojen, farten, och förmågan att hitta linjer på banan bidrar. En sak saknas dock ännu och det är starterna. I många heat under säsongen har Rasmus hamnat långt efter i starten och det funkar inte i Elitserien.
Men han kommer bli bättre och bättre på detta och i förra matchen mot Piraterna var hans starter mycket bättre än man vant sig vid och då syntes direkt vilken klass han håller i körningen.
Ska Indianerna kunna rubba Lejonen krävs det att Jonatan och Rasmus och resten av laget kör på toppen av sin förmåga. Lejonen är, trots Indianernas formkurva, stora favoriter. Men detta år har jag en tro på att Indianerna kan bjuda upp till match.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.