En historisk vandring genom Mullhyttan

Det är nu 4 år sedan Viola Luthman Lood gav ut ”Strövtåg i Mullhyttan”. Boken som Viola arbetade på under tre år visade sig bli en succé. Människor som bor i Mullhyttan, och de som har anknytning till trakten har köpt boken. Upplagan på 400 exemplar är slutsåld för länge sedan. 

– Det har dykt upp folk från olika håll som bott i Mullhyttetrakten tidigare, och jag har skickat böcker åt olika håll, berättar författaren.

Första föreläsningen inför publik

Förutom tryck av fler böcker så kommer nu även ett häfte, med uppdatering av det som skett de senaste fyra åren, att finnas till försäljning. 

Hur känns det att nu, flera år efter boksläppet, för första gången berätta om boken?

– Det är klart att det känns lite pirrigt och jag har hållit på och pluggat på, i stort sett halva sommaren. Jag har försökt att förbereda mig så gott jag kan. Men sedan när det blir frågestund så kan det dyka upp vilka frågor som helst, och om jag kan svara på det, det vet jag inte. Jag är ju inget levande uppslagsverk. Men det är väl heller ingen som begär det, säger Viola och skrattar.

Hon fortsätter:

– Jag får ju bara en timme på mig, tre års arbete på en timme blir ju väldigt komprimerat. 

Vilken del av boken var roligast att skriva om?

– Där jag hade goda vänner, och det har jag i och för sig i hela Mullhyttan, men de bitarna var roligast, att sätta på pränt.

Viola nämner bland annat konstnären Carina Sandkvist, och Måna N. Berger som tidigare drev antikvariatet Mjölkboa i centrala Mullhyttan. 

– En kväll som jag aldrig kommer att glömma var när Inger Jonsson var inne hos mig och vi skulle prata om Ica Träffen och vi satt där och bubblade fram och tillbaka och rätt som det var så var klockan tio, berättar Viola.

Viola fick inte skriva om allt

Var det svårt att hitta information till boken?

– Det första folk reagerar med, är att de kan ingenting om det där, sedan börjar man dra i tampar här och var och sedan kommer det som ett rinnande vatten, berättar Viola.

Hon fortsätter:

– Men en del drog sina historier och berättade både det ena och de andra och sedan efteråt sa de ”men det får du inte skriva om”. Det hade varit en mycket roligare bok om jag hade fått skriva om allt det där som jag inte fick skriva.

Om du skulle välja en del från boken och bara skriva om det, vad skulle du välja?

– Jag skulle skriva om Eskil Hellmans bibelsamling. Bibelsamlingen ligger nedpackad någonstans och skulle vara otroligt intressant att sätta klorna i. Jag tycker att det är fascinerande att lilla Mullhyttan kan vara känt långt ut i Europa på grund av bibelsamlingen. 

Utdrag från ”Strövtåg i Mullhyttan”:

”Eskil Hellman tjänstgjorde i Mullhyttan 1947-1957. Innan han prästvigdes hade han varit officer i Frälsningsarmén i 18 år. Hans hobby var att samla biblar. Hellman var känd över hela Europa för sin bibelforskning. Dessa förvarade han i hemmet, det vill säga Prästgården i Mullhyttan. Under 60 år fick han ihop en samling på drygt 3000 volymer på cirka 150 olika språk..”

Vandring genom Mullhyttan

Boken är skapad som en rundvandring i samhället utifrån perspektivet nu och då. Läsaren får ta del av historien hela vägen från Drottning Kristinas tid. Större delen av historien utspelar sig dock under 1900talet. Längs med Mullhyttans vägar pekar Viola ut byggnader och platser och berättar om händelser och människor. Även nutidens verksamheter finns dokumenterade i ”Strövtåg i Mullhyttan”.

Framtida projekt

Efter att arbetet med boken slutförts tog Viola en paus från skrivandet under en tid. Hon berättar att hon därefter satte i gång med nästa projekt, nämligen skriften om aktiva och historiska frikyrkor inom Lekebergs kommun. Att påbörja ett nytt projekt var till en början lite segt.

– Men börjar man dra i en tamp så lossnar det till slut, fastställer Viola.

Roparrörelsen 

Till en början hade hon tänkt skriva om Stadskyrkan, men eftersom det inte finns så mycket om frikyrkor så valde hon till slut att skriva om dem.

– Jag börjar med roparrörelsen som är föregångare och Hedengren, han har ju satt sina spår, inte minst i Mullhyttans missionshus och Hedengren var förespråkare för att varje by skulle ha sitt bönhus. 

I efterforskningar om traktens frikyrkor har hon sökt information på arkivet i Fjugesta och pratat med människor.  Bilderna i boken hämtas från Västernärkes Hembygdsförenings bildarkiv.

– Jag har lånat protokollsböcker, kassaböcker och gamla klasslistor från söndagsskolor och diverse papper, berättar Viola.

Boken om frikyrkor beräknas vara klar under nästa år.

Mullhyttan är hemma

Viola som numera inte längre bor i Mullhyttan, utan med sin man Bengt i grannkommunen ser ändå fortfarande Lekeberg som sitt hem.

– När jag kommer till Mullhytteskylten så kommer jag hem, därmed inte sagt att jag inte trivs i Hasselfors men hemma är ju Lekeberg, fastställer Viola och hennes man håller med.

De behöver inte sakna Mullhyttan så ofta dock. Tisdagar och lördagar befinner sig Viola och Bengt i Mjölkboa i Mullhyttan där de fortsatt antikvariatverksamheten som Måna N. Berger en gång i tiden startade.

Intresset för historia delar paret, och Bengt är med och stöttar Viola i hennes skrivande. De är tillsammans ute och söker information. Det händer också att historien lever vidare genom samtal bland människor som möts i Mjölkboa.

Folkuniversitetet står bakom föreläsningen om ”Strövtåg i Mullhyttan” i Ordenshuset, Mullhyttan. Den 18 september klockan 17.30. Föranmälan senast den 16 september till annelie.jansson@folkuniversitetet.se