Värhulta har jobbat
med jordbruket och
skogsbruket i 100 år

– Att definiera vad som är jobb och inte, är ofta ganska svårt för mig. Att vi sitter här och pratar, har trevligt och dricker kaffe, jobbar vi då? Jag försöker väl numera komma ner i fem arbetsdagar i veckan i alla fall.

– Per-Anders håller ibland ett så högt tempo och har så många bollar i luften att vi andra kan ha svårt att hänga med, säger mäklarkollegan, Pia Eriksson.

Relationerna viktiga

Värhulta är inget stort företag. Men för alla som på något sätt har koppling till jord och skog, eller bor i Lekebergs kommun, är företaget en institution. Hur länge behöver man verka i en bygd innan det blir så? Per-Anders menar att allt egentligen handlar om förtroende och relationer. 

– Jag skulle säga att det är allt. Det är relationerna vi arbetar med. Det är ju inte så ovanligt att någon köpte sin gård av oss i ungdomen. Sedan kommer man tillbaka när det är dags att lämna gården på ålderdomens höst. Under resans gång har vi kanske hjälp till med någon fastighetsreglering, kanske assisterade vi när grannens skog köptes in och fastigheten växte, kanske var det vi som sålde lösöret när granngården avyttrades och det blev auktion. Det skapar relationer, förtroenden att vårda. Vi ska kunna stå för våra affärer, 20-30 år senare.

Bokhållare åt ”Grisa-Erik”

– Farfar Hugo som var född 1891 började sin bana som bokhållare åt en av bygdens storfräsare, Erik Jonsson, Grisa-Erik kallad. Han hade förtjänat pengar på att handla grisar och annan boskap. Han motade dem längs vägarna. Han kom att äga vid den här tiden flera av bygdens stora, fina gårdar. Sälven, Sanna och Riseberga. På den tiden använde ofta framgångsrika företagare gårdar som investeringar, pengaplaceringar, det såldes och köptes en hel del, berättar Per-Anders.

Farfadern blev sedan erbjuden att bli inspektor på ett Björnö gods nära Norrtälje.

– Enligt vad som berättats ska han där, åt sin arbetsgivare, sålt något 40-tal utgårdar och torpställen. Så när han i början på 1920-talet kom tillbaka hem till Närke, var han dels erfaren i att göra affärer, dels läs-, skriv- och räknekunnig. Det räckte en bit på den tiden. 1924 gjorde han sin första fastighetsaffär i egen regi. Han sålde ett soldattorp i Edsberg, på den vägen blev det.

Auktionerna som en kringresande cirkus

Även om man hela tiden förmedlade och sålde gårdar blev auktioner en viktig affärsverksamhet för Hugo Andersson. Gårdsauktioner var mycket vanliga under 1900-talet.

– Det var ju inte bara auktioner när gårdar såldes. Det var ju också vanligt att arrendatorer lämnade gårdar och sålde sitt lösöre. Auktionerna kulminerade i antal 1966, då höll vi 99 auktioner. Farfar var aldrig auktionsutropare, utan auktionsförrättare. Han höll i auktionerna, men anlitade ropare. Min far Per-Olof var en erkänt duktig ropare och jag började själv vara med honom på auktionerna som ung. Jag har sedan både förrättat auktioner och varit utropare.

Per-Anders beskriver auktionerna lite som en kringresande cirkus.

– Det finns uppenbara likheter. Vi var ju där för att värdera och sälja ett lösöre för att ge säljarna så god vinst som möjligt, men auktioner var också folknöje. Mycket att förbereda, som uppställning och förberedelser av godset, marknadsföring, på platsen arrangemang, kataloger och  inte minst, att ha kunnig personal. 

Auktionerna blev färre

Efter 60-talet började det sakta men säkert bli färre auktioner.

– Jordbruk slogs ihop. Det var en skoningslös strukturrationalisering. Antalet lantbrukare blev snabbt färre, och därmed även auktionerna. Reglerna för hur inkomster vid försäljning av lösöre skulle beskattas ändrades också.

Lantbruket blev mer och mer ett företag där man inte heller som ägare la tid på att åka på mindre gårdsauktioner, varför Värhulta som andra företag i landet, satsade på inlämningsauktioner, där man samlar flera lösören. Första auktionen hölls 1980 och konceptet blev en succé. Upp till tre auktioner per år i Närke och även i Västmanland. På sin tid blev dessa auktioner, inom sin nisch, bland de största i landet, med köpare från hela landet och länderna runt Sverige. 8 april 2006, hölls så sista auktionen.

Bestämde sig för att sluta med auktioner

– När det blev generationsskifte efter farfar blev det jag som tog över,1982. Det året hade vi bara tre auktioner och få fastighetsaffärer. Jag bestämde mig från början att sluta med auktioner när jag fyllde 50. Jag ville inte avlövas offentligt, någon som stod kvar på auktionspodiet och berättade samma gamla historier och som borde klivit ner för länge sedan. Jobbet som auktionsropare kräver såväl affärsmässighet, som kondition och inte minst humor samt fokus på det man gör. 

1986 utbildade sig Per-Anders och blev godkänd fastighetsmäklare. Sedan dess är Värhulta åter en bara gårdsförmedlare eller en mäklarfirma, om man så vill.

Kontor på Luggavi gård

– Jag inser ju att jag ärvde en hel del, inte minst kunnandet, namnet, förtroendet och relationerna. Men till stor del har det också handlar om att bygga om något nytt, men med båda fötterna i traditionen och bygden, säger Per Anders.

Namnet Värhulta kommer av gården där Per-Anders växte upp. Den ligger en liten bit söder om Edsbergs kyrka. Men sedan många år håller dock företaget till på Stora Luggavi gård, i en annan del av Lekebergs kommun. Kontoret är ett varsamt renoverat gammalt häststall. Tre personer jobbar på företaget, som mäklare. Per- Anders själv, Pia Eriksson och så Erica Persdotter, som är Per-Anders dotter.

Är generationsskiftet klart, Tar Erica över?

- Haha, Det måste hon bestämma själv när det är dags, om det blir det. Men som alla föräldrar så brukar man försöka avråda från att ta vid. Å andra sidan är hon en duktig mäklare, avslutar Per-Anders.