Strövtåg, frikyrkor och livsöden

Viola Luthman Lood har tidigare skrivit boken ”Strövtåg i Mullhyttan” som beskriver samhället hur det var förr, och hur det är nu. Sedan i höstas har en historiecirkel, genom folkuniversitetet, bland annat utgått från boken. Violas bok om Mullhyttans historia har gett upphov till många minnen, och berättelser bland cirkelns deltagare.

Det dröjde inte länge efter Violas förra boksläpp förrän nästa projekt startade. Denna gång handlar det om Lekebergs frikyrkor. Arbetet med ”Glimtar från Lekebergs frikyrkoliv och byggnader” tog två och ett halvt år, men om det inte hade strulat med dator och skrivare, och om hon haft bråttom så hade det gått betydligt snabbare berättar författaren. Hon beskriver bokskrivandet som ett handarbete.

– Får man lust emellanåt så plockar man fram det, eller att man träffar någon som man sätter i gång att prata med. Vi har träffat helt underbara människor under arbetet med den här boken, berättar Viola.

Fyra öron som lyssnar

Violas man Bengt har även han varit med på ett hörn i skapandet av boken genom att föreslå personer som Viola kunnat kontakta under sin research.

– Du har ju varit med när vi har träffat de flesta, och det är jag evigt tacksam för. När vi kommer hem och jag sätter mig och skriver då kanske jag funderar på vad som sas och hur det var, och då är vi fyra öron som har hört det, säger Viola.

Viola och Bengt har träffat människor och besökt Västernärkes hembygdsförenings arkiv och Arkiv Centrum i Örebro. Något register för frikyrkor har de inte hittat, utan alla församlingar och bönehus har de själva letat fram.

– Jag hoppas att jag inte har missat någon, säger Viola som för säkerhets skull använt ordet glimtar i bokens titel.

Vilken församling var roligast att skriva om?

– Det är tre som jag fastnade mest för. Dels Ebeneser i Binninge, därför att den är aktiv med tre medlemmar. Vilket engagemang att hålla en församling i gång på tre medlemmar, utropar Viola. 

Hon fortsätter:

– Den andra är Vekhyttans bönhus för att det är så himmelens roligt att det är privatpersoner som tagit över nu, det är så fint där. Vi har under resan sett andra bönehus som man blir ledsen av att se hur de förfallit. Det tredje är Nybblekyrkan. Där tyckte jag att vi blev så omhändertagna och även byggnaden var väl omhändertagen.

Till en början hade viola tänkt skriva om Svenska kyrkan, men valde sedan frikyrkor, för att det inte redan fanns något samlat material om dem.

Lär man sig som läsare något nytt av boken?

– Överhuvudtaget att de har funnits. Jag är inte övertygad om att alla vet exempelvis att alla bönehus har funnits, säger Viola.

Bengt berättar att man även kan läsa sig till vad saker kostade förr i tiden. En del av bokens innehåll utgår från protokoll-böcker med kostnader för uppförandet av byggnader, och även inköp av kakor som kunde kosta tre öre styck.

Några av frikyrkorna är fortfarande aktiva och andra lades ner för många år sedan.

Lekebergsbor berättar – så var det då

Knappt har trycksvärtan torkat från Violas andra bok förrän den tredje är i gång. I nästa bok vill författaren möta äldre människor, och sprida berättelsen om deras liv.

– Jag vill att folk från den yngre generationen, de som är i tonåren och kanske lite äldre, ska känna till vad den äldre generationen har gått igenom, säger Viola.

Ryktet har redan spridit sig om Violas kommande bok och en äldre man, vars anhöriga bett honom att skriva ner sin historia, har kontaktat författaren för att få sin historia berättad.

Vad skulle du ha berättat om, om du var med i nästa bok?

– Jag skulle ha berättat det man får berätta om hur det gick till inom sjukvården när jag jobbade där. Eller så skulle jag berätta mina memoarer inom fotvården, och alla speciella människor jag träffat genom åren. Jag skulle ha berättat om hur jag växte upp som torparunge Hur jag stod med diskbalja i femårsåldern och handtvättade och diskade. Och så skulle jag berätta om att jag en gång i tiden hade en dröm om att bli präst, säger Viola.

Dansen

Viola säger också att hon skulle ha pratat om dansen som alltid varit ett stort intresse. Det var även genom dansen som hon träffade sin man Bengt.

– Ja det var under pandemin. Vi fick inte dansa med någon annan, skrattar Viola.

– Vi hade träffats några gånger förut men det var så vi blev ihop, det var dansen som förde oss samman, fortsätter Bengt.

Det finns många saker att berätta om ett liv kommer Viola fram till, och att det krävs några sidor för att få med de viktigaste bitarna.

I höst kommer de att börja leta fram personer som vill dela med sig av sina liv. Är man intresserad av att bli en del av ”Lekebergsbor berättar – så var det då” kan man ta kontakt med Viola eller Bengt Luthman Lood.