En av de elva igelkottsungarna på upptäcktsfärd i trädgården. Foto: privat
Igelkottarna flyttade in under familjen Oskarssons trappa
För att få syn på igelkottar ska man vanligtvis smyga ut i skymningen. Men hemma hos familjen Oskarsson i Lanna är det ständigt pågående igelkotts-safari.
– Jag har sett elva ute samtidigt, och sedan vet man ju inte om det ligger kvar några där inne, säger Sofi Oskarsson och pekar mot trappan.
När Sofi och hennes man Linus upptäckte att trädgården plötsligt kryllade av igelkottar kontaktade de Länsstyrelsen. De ville veta om de kunde få hjälp med att flytta dem till en annan tryggare plats.
– Min initiala tanke var att vi ville ha hjälp att flytta dem någonstans där de var bättre skyddade, och inte så utsatta för oss. Men nu känns det som att det har lugnat sig lite och det är inte lika många ute hela tiden. De har hittat sin lilla rutin och när maten nu finns nära boet har de inte varit lika sugna på att ge sig ut och jaga på gräsmattan, utan varit ganska bekväma, berättar Sofi.
Hon fortsätter:
– Vi har en ettåring, en treåring och en fyraåring, det är lite svårt att förklara att vi inte kan spela fotboll eller göra aktiviteter på gräsmattan, för att det är igelkottar överallt. Ni kan göra er illa och igelkottarna kan göra sig illa. Jag såg framför mig hur sommaren skulle vara, att vi skulle sicksacka mellan igelkottar. Då blev jag lite orolig.
Bäddas in i handdukar
Länsstyrelsen återkopplade dock aldrig, men Sofi fick tag i en före detta viltvårdshandläggare som gav dem lite tips.
– Vi hjälper dem efter bästa förmåga. Vi ger dem mat och vatten, och de har ju ett krypin. Ibland hittar vi dem som ligger, och då låter vi dem ligga en stund och checkar av status, och ibland får vi hjälpa dem tillbaka till boet.
De svagaste blir väl omhändertagna och bäddas in i handdukar tills de förhoppningsvis piggnar till igen.
– Jag har lärt mig väldigt mycket om igelkottar. Tydligen går pulsen ner väldigt mycket när de sover, och man ska inte vara så snabb på att tänka att den kanske inte lever längre, säger Sofi.
Sofi Oskarsson visar ungarnas bo. Någon mamma har de ännu inte sett till. Foto: Josefine Milton
Familjens robotgräsklippare har fått semester i väntan på att igelkottarna själva ska välja annan boplats. Men när, eller om, det kommer ske är oklart.
– Vad jag har kunnat läsa mig till så ska de ta rygg på mamman under tre veckor ungefär och samtidigt så diar de. Sedan ska de bli självständiga i tre veckor, och efter det lämnar de boet. Men vi vet ju inte exakt hur gamla de är heller. Gissningsvis, om mamman fortfarande finns kvar, så är de inne i den senare cykeln och breddar sina egna perspektiv.
Ser grannarna fram emot att de ska vidga sina vyer i grannskapet?
– Alla har ju varit väldigt involverade i de här igelkottarna så alla husen på gatan har hjälpt till. Om vi inte har varit hemma så har grannarna varit här och matat, så det är gemensamma tomtdjur säger Sofi och skrattar. Alla tycker att det är väldigt mysigt.
Det har varit strykande åtgång på kattmaten till de hungriga ungarna, och det är en del pyssel med att driva igelkotts-pensionat. Men de är även till glädje för både de stora och små som bor i huset.
– Så länge som det är som det är nu så mäktar vi med det. Jag har lärt mig att 60 procent av alla igelkottar överlever inte första året, så de här kanske har det bra som har bosatt sig där de kan få mat. Det kanske ger dem lite bättre förutsättningar, avslutar Sofi.
