"Svårast är att vara snäll mot sig själv"

Förväntningen då var en publik på ett tiotal personen men när hon äntrade scenen så var det fullsatt på Sparbanksbörsen i Fjugesta.

Som litet barn på 70 och 80- talet upptäckte Alexandra Jensen Zoffmann att hon inte hade samma genitalier som dem hon identifierade sig med. Det stämde inte alls med vad hon kände, hon kände sig som en tjej. På den tiden var det ingen som pratade om könsidentitet, sådant fanns inte. Varken i media eller i skrift som var tillgängligt för ett barn som försöker hitta sig själv. Hon dagdrömde ofta om att vara tjej och vilka aktiviteter hon än sysslade med så tänkte hon på hur det skulle vara att utföra dem som flicka.

– Jag ville så starkt komma fram och vara tjej, det fanns inget viktigare i hela världen.

Det var inte förrän Alexandra var 28 år som hon tog steget mot att fysiskt bli en kvinna. Hon kände då att hon inte ville leva om hon inte kunde bli den hon innerst inne visste att hon var. Hon jämför sin könskorrigerande operation med hur en blindtarmsoperation hade varit för någon annan. För Alexandra var det något som var fel och behövde korrigeras till något som kändes rätt med hennes inre.

Pojke i baddräkt

Alexandra berättar om en händelse som inträffade som barn. Hon fick en impuls att ta på sig en baddräkt och stoppa i citroner vid bysten och sedan gå ner till Sannabadet och bada. Men hon hejdade sig, hon ville egentligen bara vara normal.

Alexandra gick på Waldorfskolan i Örebro och hade ingen kontakt med barnen som bodde i Fjugesta och hon växte upp på Sanna gård. Ett LSS-boende som drevs av hennes föräldrar med en antroposofisk inriktning. Hon tror att hon och hennes familj sågs som ”de där konstiga outsiderpersonerna”.

– I dag kan jag tycka att det är ganska coolt. Men då ville jag vara som alla andra. Att som liten pojke bada i baddräkt hade inte gjort saken bättre. Om jag hade gjort något sådant då så kanske jag hade levt som en kvinna tidigare i livet. Men jag hade nog inte modet till det. I och med att jag inte gjorde det då så har jag idag två barn och en fru och mycket annat som jag är extremt tacksam för.

Om Alexandra hade påbörjat sin transition för att ändra sitt juridiska kön redan som tonåring så hade hon passerat som tjej idag med ljusare röst och kanske inte varit lika lång.

– Det hade ju varit väldigt skönt. Men jag hade inte haft det jag har idag och inte styrkan som gör att jag kan hantera att jag är annorlunda och att jag är avvikande.

Första mötet

När Alexandra var tjugofem år deltog hon för första gången i en transträff. En träff för dem som manifesterar sin kvinnlig- och manlighet. På de träffarna samlades människor som alla hade gått igenom samma känslor av rädsla, skam och tabubelagda känslor. Alexandra gick dit med bakåtkammat hår, läppstift och kjol och möttes av människor som respekterade varandra och hade kul. Där fanns människor som hjälpte henne med peruker, kläder och att prova bröstproteser. Det blev en stark upplevelse för Alexandra att möta andra som var i samma situation.

– Så häftiga människor och en sådan självklarhet. Där kände alla:  ”Här är jag och jag är stolt!”  När helgen var över åkte många hem i tysthet och odlade tillbaka skägget och lät håret växa tillbaka på benen. Men efter att jag hade varit där vågade jag göra allt! Jag erkände kvinnligheten i mig.  Det var det största och svåraste jag har gjort.

Tung upplevelse

Men att sminka av sig och byta till de vanliga kläderna blev en tung upplevelse för Alexandra. Hon såg sig själv för den hon var, men kunde inte ta med sig själv hem. Hon visste att hon inte skulle få se sig själv på riktigt igen förrän vid nästa träff ett halvår senare. Hon kom dock fram till att det inte var kläderna och sminket som var intressanta för henne utan något annat.

– Men att vara transvestit är något som alla borde prova, att se sig själv ur olika aspekter. Att vara stolt över både sina manliga och kvinnliga sidor.

Omgivningen

Alexandras transition påverkade även hennes omgivning och familj. För att förenkla övergången så valde Alexandra som var döpt till Alexander att kalla sig Alex. För familjens skull tog hon ett steg tillbaka för att de skulle förstå att hon fortfarande var samma person. Alexandra planerade att fly för att kunna vara sitt rätta jag på en plats där det inte skulle påverka dem, hon var rädd att familjen skulle ”drabbas” av hennes beslut och att de skulle bli ledsna.

– Men det var väl dumt. För då hade de ju saknat mig. De behövde få möjligheten att se att skillnaden inte var så stor, jag skulle fortfarande vara samma person när jag gick från att vara Alexander till Alexandra, och jag behövde ju min familj.

Flera operationer

Alexandra genomgick flera könskorrigerande operationer. Vid ett tillfälle förlorade hon så  mycket blod att en akutoperation krävdes. Någon bröstoperation har hon dock inte genomgått.

– Det vore kul men är inte riktigt värt det. Skulle kanske kännas lite mer helt, men det är inte det viktigaste. Jag tror att det är lätt att hamna i fällan och operera större rumpa, mindre midja och käke, men det går över mitt mål med att vara människa. Jag måste inte göra det, men kan förstå att andra lockas av det. För mig är sådant läskigt.  jag vet inte om jag skulle hitta mig själv igen. Det blir så mycket yta. Skulle jag accepteras som kvinna då?  Eller skulle jag fortfarande klassas som en sekundär andraklassens människa? Det är läskigt och farligt när samhället inte hunnit ikapp än.

Inget hon rekommenderar – men det blev normalt

Efter underlivsoperationen föll många bitar på plats inom Alexandra och hon berättar att hon kanske inte blivit en lättare person att hantera för omgivningen men hon är gladare, mer flexibel i sin tanke och inte lika arg. Ilskan som hon tidigare kände berodde på sorgen över  att hon inte var den hon ville vara. Operationen var oerhört viktig för Alexandra att genomföra.

– Jag skulle inte rekommendera någon att gå igenom en sådan här grej, det är helt värdelöst. Det finns inget häftigt med det och när man gjort operationen så försvinner den här euforiska känslan. Längtan efter att se mig själv som kvinna försvann och det blev helt tyst och det var fantastiskt skönt. Det blev normalt. När jag uppnått det var det bara att börja leva och hitta nya saker att drömma om.

Föreläsning

Sedan Alexandra, för sex år sedan, valde att föreläsa om sitt liv har hon fått berättat för sig att människor kan relatera hennes historia till sina egna liv.

– Det är det som är essensen i det jag berättar, ta tag i din egen historia! Varför är jag? Vem är jag? Hur kan jag göra saker? Hur kan jag bli bättre?

Ingen föreläsning är lik den andra eftersom den formas efter vem hon är idag. Hon planerar aldrig i förväg vad hon ska säga och publiken i rummet är med och skapar föreläsningen. Det hela ackompanjeras av ett femmannaband och Alexandra varvar sång med minnen och tankar

– Jag bearbetar mitt liv varje gång så jag förändras under tiden och det blir olika infallsvinklar.

När bildspelet inte fungerade under hennes senaste föreläsning fick hon tänka om och börja i en annan ände och hon beskriver det som en tidsmaskin, hur hon förflyttade sig bakåt i tiden och pratade med sig själv som barn och kunde på så sätt bearbeta den hon är idag.

– Jag kunde gå tillbaka och förändra nuet genom historien. Jag var mobbad på lågstadiet och nu kunde jag gå tillbaka och trösta mig själv. Om man tänker tillbaka så kan det som har hänt vara jättejobbigt och fruktansvärt. Men man kan jobba med det materialet så att det blir förlösande och ofarligt.

Hon fortsätter:

Det var jobbigt när jag var liten, mobbad och ledsen men nu har jag ju tröst av en 49-årig tant som tröstar och sjunger för mig, det gör att jag inte behöver gråta mer, jag kan gå vidare på ett tryggare sätt.

Efter varje föreläsning känner Alexandra sig tom som om det inte finns några ord kvar. Hon känner en stor osäkerhet runt vad hon sagt och vilka minnen som kommit fram. Hon går igenom föreläsningen i efterhand och bearbetar det hon pratat om. Hennes publik går ut med nya insikter och kanske med acceptans för sådant de inte känt till eller till och med varit rädda för.

Manligt och kvinnligt

Vad som är manligt och kvinnligt tas ibland upp i föreläsningen. Och Alexandra hävdar att det är få som kan säga vad det är utan att göra det stereotypt. Hon har alltid känt sig som en kvinna men säger att det inte riktigt går att ta på vad det egentligen är, det handlar om känslor men hon sitter också inne med massor av manliga drag från de trettio åren som hon levde som en man. Några frågor om könstillhörighet får hon aldrig men hon är tydlig med att det går bra att fråga om man undrar. Att råka använda fel pronomen till Alexandra säger hon att det inte är något stort problem.

– Jag ser ju inte jättekvinnlig ut. Det är kanske inte så självklart för alla att förstå att jag vill bli tagen för en hon. Skulle jag gå runt i kjol och klänning så skulle det vara som att ”så här ska tjejer vara”. Det skulle bli lite som en karikatyr. Kvinnan i mig inte är sådan. Vi är olika. Det är kul att klä upp sig men jag känner mig tyvärr inte bekväm med det. Det inte är det som är det väsentliga för mig.

Andras bemötande och egna fördomar

Även om Alexandra har bearbetat sin transition och är i sin vardag självklart en kvinna så förflyttas hon snabbt tjugo år tillbaka i tiden när hon tydligt måste visa upp för omgivningen vilken könsidentitet hon har. Vid besök på offentliga toaletter uppdelade mellan dam och herr och i omklädningsrum är det som besvärligast. Då blir de tankar om vad folk ska tycka och tänka.

– Jag jobbar på min ångest, det är inte så självklart eller jättekul att gå in på damernas omklädningsrum, då går jag snabbt in och byter om. Det är då jag blir påmind om att jag är annorlunda. Att byta om inne på herrarnas skulle vara helt otänkbart. Jag identifierar mig som kvinna men jag vet att, eller jag inbillar mig att folk tänker att jag är någonstans mitt emellan. Att folk funderar. I den situationen blir jag en transperson.

Alexandra har, genom samtal med andra kvinnor fått veta att hon inte är ensam om att vara obekväm i publika omklädningsrum.  Då kunde hon släppa det, åka dit, byta om snabbt, bada och sedan byta om snabbt igen.

– Mina fördomar över hur jag tror att andra ska möta mig baseras på de fördomar jag har haft. Jag har inte varit så snäll mot mig själv i mina tankar. Man har en bild om vad man tror att andra tänker att man är.

Om snällhet

Alexandra tror att meningen med livet är snällhet och hon säger att det svåraste och kanske den största läxan är att vara snäll mot sig själv.

– Att bearbeta och se sig själv i spegeln och tänka att det står en bra person där. En person som försöker och har en strävan efter något bra.

Hon tror att mänskligheten har mycket snällhet inom sig och att det bland annat handlar om att acceptera varandras olikheter och mötas genom det. När man accepterat sina egna olikheter så kan man acceptera andras, hävdar hon.

– Jag kan bara förändra mig själv och du kan bara förändra dig. Om jag jobbar med mig och du jobbar med dig, då får vi fred. Det försöker jag få fram i mitt lilla universum.

Samhället

– För barn idag är det självklart att man är den man är, binär eller icke binär och det man väljer. Men samhället i övrigt är inte beredda på barn med könsdysfori. Det gör att de växer upp som de vackraste människorna man kan tänka sig men med risken att komma att betraktas som avvikande vilket de inte förtjänar

Idag är Alexandra tacksam för det hon gått igenom. Men hon önskar att ingen skulle behöva gå igenom det hon har gjort.

– Det är förvirrande och inte logiskt för fem öre. Varför skulle jag behöva gå igenom det här för att må bra? Jag hade fungerat alldeles utmärkt som man men jag fick inte. Min status som människa föll flera pinnhål och det är trist att det är så. Men det var tvunget att vara så för att jag skulle kunna existera. Var det ett val? Nej för hade jag fått välja så hade jag inte gjort det.

Idag

Idag är Alexandra en av föreståndarna på Stiftelsen Sanna som startades av hennes föräldrar. I år hade verksamheten fyrtioårsjubileum. Det var inte självklart att följa föräldrarnas spår, Alexandra hade egentligen planer på att bli polis eller brandman. Men efter att ha sommarjobbat på stiftelse blev hon kvar.

– Jag märkte att det var världens bästa arbete.

Stiftelsen Sanna är en kombination av boende och daglig verksamhet som drivs enligt LSS, lagen om särskilt stöd och service ”Hela verksamheten låter sig inspireras av den antroposofiska livssynen där den individuella personlighetens möjligheter står i centrum” står på stiftelsens hemsida.

Lever du enligt antroposofi?

-Jag tänker att antroposofi bygger på att jag som människa bejakar att jag har fler dimensioner än det jag känner just här och nu. Det bygger också på att jag är intresserad av att forska i det. Vi behöver bedriva andlig forskning för att komma vidare och hitta ett sätt att förstå vad livet handlar om. Vad innebär det rent konkret att vara människa? Ur det perspektivet så kanske! antroposof. Det är jättejobbigt att jobba med vad det innebär att vara människa. Men att möta sig själv genom en annan människa och inse att här har vi något som vi behöver jobba med, det är antroposofi för mig.

Folkhälsomyndigheten rapporterar att det är 0,4% av Sveriges befolkning som är transpersoner men att få fram en exakt siffra på det är svårt eftersom många inte vågar berätta att de är transpersoner. Det är över sjuhundra personer i Sverige som genomgått en könskorrigering och en juridisk process för att bytt personnummer. Transpersoner finns över hela världen och går långt tillbaka i tiden. I flera av de grekiska myterna återfinns transpersoner, inom nordisk mytologi och bland indianstammar där de könsöverskridande männen ansågs ha särskilt viktiga andliga egenskaper som gjorde dem särskilt lämpade som shamaner.

Ordet transition som förekommer i texten betyder övergång