Kämpar för ensamkommandes rättigheter

Ett fyrtiotal åhörare, somliga med plakat, hade samlats på torget för att lyssna till de tre talare som skulle tala. Med jämna mellanrum stannade också förbipasserande till för att höra några minuter av de åsikter som lades fram.

Manifestation syftade till att stoppa de utvisningar av barn- och ungdomar från Afghanistan. De pågående utvisningarna regleras av ett avtal mellan den svenska och afghanska regeringen där Afghanistan får ett ekonomiskt bidrag av Sverige för att ta tillbaka unga medborgare som flytt. I Kumla bor det runt 70 ungdomar från Afghanistan varav de flesta går i skolan.

Stor osäkerhet

Problemet med dessa utvisningar är att säkerhetsläget i Afghanistan är så pass illa att svenska utrikesdepartementet avråder svenska medborgare från att resa dit. 

Dessutom har ungdomarna ofta ingen familj kvar i hemlandet, några kanske är födda på flykt i annat land eller tillhör minoriteter som löper stora risker för att att utsättas för våld. 

Mår dåligt

Det var med dessa problem i åtanke som manifestationen på Kumla torg ägde rum. Linda Karlsson, från Tillsammans för Kumla, påvisade med kraft vad den ständiga ovissheten som nu råder gör med de afghanska ungdomarna som lever i Sverige och i Kumla.

– Dom här ungdomarna mår väldigt dåligt. Dom äter inte, dom skadar sig själva och dom tar livet av sig.

Arif Moradi talade.

Ska utvisas

Någon som pratade av egen erfarenhet var Arif Moradi som kom som ung asylsökande till Sverige för drygt två år sedan. För honom har nu beslutet kommit att han ska utvisas och just nu lever han som papperslös - dock utan att vara gömd.

– Jag kom hit till Sverige för att jag kunde inte leva som en vanlig människa i mitt eget land. Jag kunde inte få vara barn, jag kunde få möjligheter att utbilda mig eller skaffa mig en framtid. Jag var alltid rädd.

Flydde i månader

Arif tillbringade drygt åtta månader på flykt innan han kom till Sverige, en tid han beskriver som den värsta i sitt liv. Men hoppet om att få rättigheter och ett bättre liv höll honom på fötter. Han lärde sig språket och skaffade kompisar, började bygga en framtid. 

– När jag var sjutton skrev Migrationsverket upp min ålder. Jag gick från sjutton till arton på en dag. Jag förlorade mina gode man och personalen på mitt boende. All hjälp förlorade jag.

Tappade hoppet

Arif flyttades till ett boende för vuxna. Där var allt annorlunda. Arif tappade lusten att leva. Han tappade hoppet.

– Jag förlorade allt på en dag, bara för att jag inte hade ett pass från mitt eget land. Det är inte mitt fel att jag inte har något pass från mitt land. Det är ett land som varit många år i krig, där hela systemet har gått sönder. Hur ska man då få ett pass?

Framtiden för Arid ser mörk ut men han försöker att hålla lågan uppe.

– När jag ser människor som kämpar för våra rättigheter och står upp för oss, det ger mig hopp, samma hopp som jag hade när jag var på väg hit. Det ger mig kraft och glädje.

Towe Jegeros från Vänsterpartiet.

Kritiserade asylpolitiken

Talade gjorde också Towe Jegeros från Vänsterpartiet i Hallsberg. och talesperson för Antirasistnätverket. Hon var kritisk till regeringens asylpolitik och menade att den borde se annorlunda ut.

– När vi var små fick vi lära oss att ta hand om varandra. Att vi ska gå fram till den som slagit sig och fråga om det gick bra. Att hjälpa den som behöver. Allt det ska vi glömma det nu.

– Listan är lång på det som kan drabba dom som utvisas till Afghanistan. Sveriges migrationsminster Morgan Johansson verkar tycka att det här är ett bra avtal. Det tycker varken jag eller Vänsterpartiet som jag företräder. Biståndspengar ska inte användas som påtryckningsmedel.

Ryggsäck vandrar vidare

Under dagen startade också en ”Röda tråden-mars” initierad av rörelsen Vi står inte ut. Från varje svenskt landskap vandrar då en ryggsäck innehållande barnkonventionen, en symbol från landskapet och en symbol för flykten.

Närkes ryggsäck packas i Kumla och når tillsammans med alla andra ryggsäckar i Sverige fram till Medborgarplatsen i Stockholm den 11 mars. Där och då samlas Vi står inte ut för att framföra sitt budskap. Den symboliska handlingen är tänkt att visa solidaritet med alla ensamkommande unga.