Irene utsattes för kränkande
särbehandling – fick rätt till ersättning

Irene bär fram tre tjocka pärmar och lägger dem på köksbordet. Efter det hämtar hon en hel packe med tidningsartiklar. 

– Det här en liten del av alla inlagor. Jag kämpade i tio år innan Försäkringskassan gav mig rätt, och det tog 17 år innan allt var klart. Men sorgen – den går aldrig över.

Irene bläddrar i pärmarna och läser upp några av anklagelserna som riktades mot henne på dåvarande arbetsplatsen, en kommunal förskola i Kumla. Saker som att hon ”jobbar för mycket”, ”har problem privat” eller ”inte kan samarbeta”.

– Att vara för ambitiös väcker avundsjuka och irritation hos andra. Särskilt hos kollegor som är mindre kreativa, eller om du upplevs som ett hot mot personer i ledande ställning. Du lägger en ribba som inte kan accepteras.

Långt senare, när Irene Skeppners fall utreddes vid arbets- och miljömedicinska kliniken på USÖ, skrev överläkaren Anders Seldén så här i rapporten:

”Patienten ställs utanför arbetsplatsens gemenskap utan att några godtagbara skäl har påvisats”. 

”Bryts ned och plockas bort”

– Vi har blivit många i den båten. Det behöver uppmärksammas mycket mer,  säger Irene och fortsätter:

– Jag blir så upprörd när någon från boendet Östansol säger till Sydnärkenytt att ”det finns alltid en anledning till att du får sluta”. Man sa samma sak om mig.

Irene Skeppner är från början ett barn av Kumlabygden. Hon var en känd och trygg person för barn och föräldrar på den förskola där hon jobbade.

En rektor som var hennes chef i tolv år har beskrivit Irene som en öppen och engagerad medarbetare med god samarbetsförmåga, och omtyckt av såväl arbetskamrater som föräldrar.

Rektorn nämner särskilt Irenes engagemang kring läsutvecklingsprojekt, teater och skapande. Eller som Irene säger själv: ”Jag älskade mitt jobb med barnen”.

Iréne Skeppner med sin dokumentation. Foto: Barbro Isaksson

Dagarna fylldes av olust

Problemen började när Irene efter 23 år på samma arbetsplats fick en ny chef. Hennes tidigare så trivsamma arbetsdagar fylldes av olust. Irene upplevde att hon utsattes för kränkande särbehandling av sin nya chef. 

– Hon kom med anklagelser om att jag inte kunde samarbeta, och vände mina arbetskamrater emot mig. En bild av att ingen tyckte om mig målades upp. Först långt senare fick jag veta att det var lögn.

Vid det här tillfället vårdade Irene också sin mor som var i livets slutskede, men jobbade ändå halvtid. Hon var ledsen ibland förstås, men skötte jobbet. Nya chefen såg dock till att hon inte fick något stöd, tvärtom, uppger Irene.

– Bakom min rygg sa hon till arbetskamraterna att ”barnen har rätt till glada fröknar”, och liknande saker för att undergräva för mig och smutskasta. 

– Jag har sedan min första dag som förskollärare tagit tag i minsta tecken till mobbning. Barn förstår inte alltid att de gör illa. Men vuxna människor vet mycket väl vad de gör. Chefen ville att jag skulle knäckas, och jag framställdes som oduglig.

Fick omöjlig uppgift

En annan strategi när överordnade har bestämt sig för att du ska bort är att ge dig en omöjlig uppgift, menar Irene.

– Vi hade alltid jobbat två i barngrupperna. Men på ett möte under våren sa chefen plötsligt att till hösten skulle jag arbeta ensam med 25 barn. 

Irene sade ifrån, och undrade varför. Det fungerar inte att jobba ensam med 25 barn, det vet vi alla, påpekade hon. Chefen svarade henner att då får du sjukskriva dig. 

– Enligt chefen var det ”order uppifrån”. Någon annan lösning stod inte till buds. Jag gick hem, och fick sedan veta att jag inte var välkommen tillbaka. 

Irene gjorde flera försök att få jobb på annan plats i Kumla kommun, men stoppades hela tiden. Hon blev i princip inlåst med tillfällig sjukersättning. Möten som hölls där hennes chef närvarade slutade i förnedring. 

– Långsamt bryts du ned - totalt. Jag kände mig rädd, ovärdig och skamfylld. 

– Efter ett av de värsta mötena var jag på väg att ta livet av mig. Men mitt fackombud och en personalkonsulent som varit vänlig kom hem till mig efteråt, och det blev räddningen.

Irene hade önskat ett värdigt avslut åtminstone från Kumla kommun. Men efter sju år gav hon upp. Kommunen erbjöd då ”en skärva” i avgångsvederlag, men med hjälp av advokat fick hon 14 månadslöner.

Anmälde kränkande särbehandling

Samtidigt pågick de ändlösa turerna med Försäkringskassan. Irene lämnade tidigt in anmälan om kränkande särbehandling, som var orsaken till att hon blivit sjuk och långvarigt sjukskriven.

Men det blev en mycket lång kamp innan hon till sist segrade och beviljades rätt till livränta. 

Fallet var uppe i både länsrätten och kammarrätten, och till och med i regeringsrätten. Men Irene fick avslag i alla instanser. 

Utredningen som gjordes på miljömedicinska kliniken vid USÖ kunde dock klarlägga att det var hennes utsatthet på arbetsplatsen som hade orsakat att Irene blev sjukskriven. Där framgick också att Kumla kommun hade brustit i rehabiliteringsprocessen.

– Den utredningen betydde mycket för mig. Med den som stöd började jag själv samla ihop intyg och inlagor från läkare och andra experter. För första gången på sex år vågade jag också ta kontakt med tidigare arbetskamrater igen.

Förkämpe mot vuxenmobbning

En annan avgörande sak var att Irene fick kontakt med Anita Wallstedt från Söderköping, som grundade Organisation mot mobbning- OMM.

Wallstedt har sedan slutet på 90-talet följt flera hundra människor som råkat ut för mobbning/kränkande särbehandling på sina jobb. 

– Anita är den som har hjälpt mig absolut mest, och som fick mig att överklaga igen, berättar Irene.

Det ledde till att Förvaltningsrätten beslutade att Försäkringskassan måste ta upp fallet igen, och se till så att en ny utredning med bevismaterial blev gjord.

I det läget stod Irene rustad med nästan 100 inlagor med olika vittnesmål. Med dem som grund fick hon till sist upprättelse, Försäkringskassan medgav att hon hade rätt till ersättning för arbetsskada.

Ville helst ut i jobb igen

– Men det jag hela tiden har önskat allra mest är att komma tillbaka till arbete, säger hon.

Irene lägger sakta ihop pärmarna. Drar med baksidan av handen över kinderna. Hon skulle äga miljoner om tårar var guld, för att citera Agneta Fältskog.

– Tack gode gud för Facebook. Alla dessa barn och alla dessa föräldrar som har stöttat och peppat mig. 

Irene var 47 år när hennes vardag rasade. Det var runt år 2000. När ärendet väl var utrett och klart så närmade sig pensionen. Hon har dock fått lite uppdrag som kyrkvärd.

– Jag har jobbat för att återerövra mitt liv, kan man säga. Och försökt stötta andra, som Lisa från Östansol, att ta kontakt med föreningen OMM. Vi behöver hjälpas åt i det här. 

Fakta om vuxenmobbing

Det kan du göra om du drabbas av vuxenmobbning:

 Dokumentera allt som händer på arbetsplatsen. Anteckna datum och vilka arbetskamrater som eventuellt kan ha varit vittne till trakasserier och påhopp, förtal och lögner. Prata med dina vittnen om att göra anteckningar.

Kontakta facket och begär att skyddsombudet larmar arbetsmiljöverket om arbetsskadan.

Skriv en arbetsskadeanmälan. Blankett finns hos Försäkringskassan eller facket.

Prata med högste chefen på en gång. Kräv ett möte om du blivit drabbad av förtalskampanjer, lögner, trakasserier och utstötning.

Ta kontakt med din läkare om din ohälsa och orsakerna till detta. Tala med psykolog eller kurator och skaffa dig intyg från läkare och psykologer.

Ta kontakt med arbets- och miljömedicinska kliniken för att få ditt ärende utrett. De kontaktar i sin tur arbetsgivaren och gör intervjuer med berörda parter. 

Mera tips finns att läsa om på Organisation mot mobbnings hemsida.