Made in Sköllersta: Sveriges snabbaste racerbilar

- Ja det är här jag skruvar, fast nu är det är lite rörigt, säger Ulf och visar runt bland en imponerande uppsättning av verktyg och maskiner.

Det är linstyrda modellracerbilar som ser dagens ljus i Ulfs finmekaniska verkstad, en trappa ned i villagaraget.

Finmekanisk verkstad
 

Här finns svarvar, fräsar, pelarborrmaskiner, och ett stort förråd av specialverktyg. På hyllor trängs modellracerbilar, och de som inte får plats har hängts upp i taket. Ulf har byggt dem alla.

- Det är ju så roligt att hålla på och bygga, säger Ulf.

Fartvidunder? Ja! När de små bilarna är in action på banorna handlar det om hastigheter från 150 km/tim och uppåt. Farter på över 300 km/tim är vanligt på Sveriges två modellracerbanor, i Gävle och på Täby motorstadion i Örebro.

Världsrekordet ligger på 347 km/tim för 10 kubiks bilar, noterat i Australien. Men två VM-rekord har slagits på hemmabanan i Örebro: 268 km/tim (för 1,5 kubik) och 285 km/tim (2,5 kubik).

Ulf bygger och konstruerar med mästerlig hand, men han tävlar också själv och han kan knappt hålla reda på alla rekord han slagit genom åren.

- 1981 hade jag världsrekordet i 1,5 kubiksklassen, jag kom upp i 220 km/t. Idag kör jag närmare 300 km/t, säger han.

På tävlingarna är bilarna fästade med en cirka tio meter lång stållina, pianotråd, i en stadig centrumpåle på en cirkulär betongbana. Man kör åtta varv, sammanlagt 500 meter, hastigheten mäts elektroniskt, och snabbast vinner.

Är det en dyr sport?

- Om man som jag ska investera i maskinutrusning, så ja. Men det går ju även att köpa en färdig bil. För runt 40 000 kronor är man på banan.

Bilen skjuter fart
 

Årstiden tillät inte att vi kunde provköra ute på modellracerklubben MRK Caster Örebros hemmabana på Täby motorstadion, dessutom skulle banan läggas i vinteride. Men det går ju att kolla på nätet. Starten går till så att ”föraren” skjuter på bilen med en startpinne tills motorn tänder och kan dra själv. Efter att motorn blivit varm skjuter bilen fart ordentligt. Ekipaget stannas genom att en kvast hålls mot banan. När bilen passerar denna slås ett spröt till, och bränsletillförseln antingen stryps, eller som för högvarviga motorer, får mer bränsle och dränks, då de annars skulle skära ihop om smörjningen plötsligt upphörde.

Ser bara ett streck dra förbi
 

När racern går i full speed på banan, ser man som åskådare bara ett streck dra förbi. Detta till tonerna av ett öronbedövande vrål.

- Man får hålla koll på de tre digitala displayerna som finns. Det är hastigheten som gäller.

Sporten föddes i Kalifornien i mitten av 1930-talet, och kom till Sverige 1942. Ulf fick upp ögonen för bilarna när han var 13 år, 1957.

- Jag och min pappa gick förbi bilfirman Görtz på Storgatan i Örebro. I skyltfönstret stod modellracerbilar av märket MRÖ som tillverkades i Örebro.

“Sveriges duktigaste mek”
 

Ulf fick en MRÖ-bil i present av sin far. Sedan var bollen i rullning. Genom åren har han kört otaliga tävlingar och byggt en stor mängd bilar - både åt sig själv och till externa kunder, inte minst klubbkompisarna.

- Han är en guru på det här, just nu den i särklass duktigaste i hela landet, säger på telefon klubbkompisen Lasse Sundberg som fått sin senaste bil levererad från Sköllerstaverkstaden.

- Inte bara det att han är duktig, han är ödmjuk också och hjälper gärna till.

Ulf har jobbat med bilar i hela sitt liv. Han har varit bilmekaniker och mekat Saab, kört bantävlingar och rally, varit kartläsare åt Stig Blomqvist. Och kanske någon av läsarna tankat hos Ulf Ek - han har även haft bensinmacken i Sköllersta.

Svarvar vevaxlar 
 

Tillverkningen av modellracerbilarna börjar med att Ulf fräser ett chassi ur stycke duralaluminium för alla komponenter som motor, stötdämpare, med mera.

- Duralaluminium är ett mycket starkt material, och det går därför att minska måtten för att få ned vikt på bilen. Sedan fräser jag handtag, avgaspipa, stördämpare, ja alla detaljer. Det tar mycket tid, ungefär 100 timmar för en bil, säger Ulf och visar gjutformar till karosserna som han klär med kolfiber.

Motorerna är från början modellflygmotorer som Ulf konverterar för modellbilarna. Som exempel får varje motor ny vevaxel frontbox, nytt insug. Och de små bränsletankarna löder Ulf själv.

- Sist gjorde jag elva vevaxlar. Först svarvar jag till grundämnet sedan knackar jag in tyngderna för balanseringen och efter härdning slipas det. De här tyngderna, säger Ulf och pekar på några pyttesmå metaller, ska motsvara vevstaken, kolven och kolbultens halva vikt.

40 000 varv i minuten
 

De små motorerna kan varva upp emot 40 000 varv i minuten, sju gånger mer än en bilmotor.

- Det här är lite som formel 1, bilarna utvecklas hela tiden och blir snabbare och snabbare ...

Tävlandet sker i klasserna 1,5; 2,5; 3,5; 5 och 10 kubik. Banorna är strikt omgärdade av skyddsvallar och nätstaket - för att undvika personskador om något skulle hända.

- Det brukar komma en del publik när vi kör på Täby, eftersom vi även brukar ha lite gocart och supermotard. Folk kommer upp till oss och undrar vad det är som låter ...