”Roligt att få flytta till ett nybygge i min ålder”

Flyttlassen har börjat rulla till Blomsterängen, Hallsbergs kommuns splitt nya vård- och omsorgsboende som är uppbyggt intill vårdcentralen i södra delen av tätorten. 

För Marianne Attås är det dags på måndag 15 maj. Då bär det i väg i rullstolen, från gamla vårdboendet Kullängen och bort till nybygget. En flytt på ungefär 300 meter. 

– Jag har varit där och tittat innan. Det verkar inte så fel i alla fall, säger hon.

Marianne Attås tycker det blir dyrt för henne att flytta till nya Blomsterängen. Oroa dig inte, du klarar det, försäkrar väninnan Maude Larsson. Foto: Barbro Isaksson

Orolig över kostnaden

När Sydnärkenytt hälsar på Marianne Attås så är även väninnan Maude Larsson där. De sitter och pratar om kostnaden för nya boendet, som bekymrar Marianne en del.

– Du kommer få bostadstillägg, och du kommer att ha lite pengar kvar ändå när hyran är betald, säger Maude lugnande.

– Jag jobbade ju fram till pensionen, fast bara deltid. Det straffar sig väl nu.  Men jag ville hinna med barnen, och hemmet. Det här med bostadstillägg känns inte rätt egentligen, att jag ska ha bidrag, svarar Marianne.

Maude ser ut att inte veta om hon ska skratta eller gråta. Skulle inte en så ödmjuk och strävsam kvinna som Marianne ha rätt till lite hjälp från samhället på ålderns höst, när krafterna inte riktigt bär längre?

Marianne ser fortfarande tveksam ut, men lyser upp en smula:

– Ja, det känns lite roligt förstås, att få flytta till ett nybygge i min ålder. Min son Göran säger också att jag ska strunta i att det blir dyrt, det är inte viktigt, säger han.

Precis så är det, lyssna på grabbarna, menar Maude. Förutom Göran, som finns kvar i Hallsberg, så har Marianne även sonen Anders som bor i Örebro.

– De vill att du ska ha det bra, säger Maude bestämt.

Van att flytta

Marianne har inte hunnit bo på Kullängen särskilt länge, i själva verket blir det här hennes andra flytt på mindre än ett halvår.

– Jag kom hit i december 2022. Innan dess bodde jag i en lägenhet vid Södra Allén. En dag ramlade jag, och sen gick det inte att klara sig ensam längre, förklarar Marianne.

Exakt vad som hände minns inte Marianne. Kanske var det någon ljusstake eller annat hon ville plocka ner ur något skåp, trots alla förmaningar om att vara försiktig.

– Jag hade hemtjänst då. Det fungerade väl ett tag, innan jag blev sämre. Men det var ju så förskräckligt ensamt.

På Kullängen äter hon och fikar med de andra i matsalen. Marianne tycker att personalen är bra, hon får den hjälp hon behöver.

– Jag blir väl omhändertagen. Det enda jag verkligen ogillar är mannagrynspudding. 

Kan personalen sjunga?

Däremot tycker Marianne att det är snålt med aktiviteter på ”hemmet”. Folk från kyrkorna kommer och sjunger emellanåt. Marianne önskar att det skulle vara mer sångstunder och liknande. Kanske kunde personalen spela och sjunga med dem ibland, funderar hon.

Under sin yrkesverksamma tid jobbade Marianne som banktjänsteman. Hon har dessutom varit en utpräglad sällskapsmänniska, precis som maken Alvar när han levde. Hos familjen Attås i villan på Lingongatan var man alltid välkommen.

Ensamheten är värst

Så ensamheten är det svåraste att brottas med när man blir gammal, känner Marianne.

– Göran kommer hit en stund efter jobbet varje dag. Han är så lik sin pappa, mån om familjen, säger Marianne och tillägger:

– Sen kommer ju du Maude och tar ut mig. Jag är så tacksam för det…

De förargliga tårarna vill komma. Men hon blinkar envist bort dem och börjar prata om flyttbestyren i stället.

– Göran och Anders kommer hit på måndag och packar ner alla mina saker i lådor. Sen kör kommunen i väg lasset – och mig. Själva flytten är jag inte orolig över.

Så klart hon inte är. Det blir en spännande dag, fylld av liv och rörelse. Med båda sönerna på plats. Precis som Marianne älskar. 

”Roligt att få flytta till ett nybygge i min ålder” Marianne Attås, 87 år. Foto: Barbro Isaksson