När nästan hela
Sydnärke var ett kalhygge

Hur såg det egentligen ut förr i tiden? Trots att det inte fanns skogsmaskiner och att man sågade ner träd helt för hand fanns faktiskt betydligt fler kalhyggen än i dag. Det fanns så lite skog att det bitvis var ren kris. Stora delar av Sydnärke var kalavverkat i mitten, slutet av av 1800-talet.

Skogsbristen var så omfattande att gårdarna inte ens kunde skrapa ihop ved nog för att värma husen. Århundraden av järnhantering hade gjort att nästan all skog var nerhuggen och förvandlad till träkol. De som kunde tog upp torv för att elda. Den stora bristen på skog efter all kolning har gjort att nästan all skog, i hela södra Närke, tillkommit genom aktiva skogsbruksåtgärder från slutet av 1800-talet och framåt Det många ser som natur, är med andra ord i själva verket resultatet av mänskliga vedermödor, aktivt skogsbruk. Det gör i sin tur att det nästan inte finns någon naturskog, eller urskog i vårt område.

Djupdykning i Boos arkiv

När Skogshistoriska sällskapet höll exkursion på Boo egendom i går hade Ingemar Karlsson, skogvaktare på egendomen, djupdykt i godsets stora arkiv, som finns på kontoret i Hjortkvarn.

Han kunde berätta hur man faktiskt lärde av misstagen och fick skogen att komma tillbaka med aktivt skogsbruk. För det är ingen tvekan om att skogen på egendomen mår bra mycket bättre nu än på 1800-talet.

– Det fanns ju massor med gruvor och masugnar i det som brukar kallas Lerbäcks Bergslag, eller Örebro läns södra bergslag. Skogsbruket var i princip helt inriktat på att ta fram kol till masugnarna, även om man ofta sparade timmer för husbehov. Alla, även socknarna där det inte fanns gruvor eller masugnar berördes. Vi pratar om 1700-talet och 1800-talet.

Allt skogsbruk handlade om kol – nästan

Trots att det faktiskt var lite bättre i Boo, helt enkelt för att gruvorna i området visats sig innehålla lite för dålig malm och lagts ner, kolades det en hel del. Bara Boo egendoms egen masugn i Hjortkvarn förbrukade kol motsvarande 200- 230 kolmilor per år.

– 200 milor motsvarar ungefär 20 000 kubikmeter ved, fortsätter Ingemar Karlsson.

Då ska man ha klart för sig att Boo egendom även producerade kol som man sålde. Bland annat till närliggande Haddebo bruk  och Brevens bruk.

Det sägs att masugnarna i Sydnärke tillsammans slukade kol från 10 000 kolmilor, per år på 1800-talet. Det skulle i så fall motsvara cirka 1 miljon skogskubikmeter per år. Som en jämförelse förbrukar sågverket i Hasselfors, ett av landet största, 306 000 kubikmeter timmer per år.

Även om man på Boo egendom sparade skog avsedd att använda för byggnation, reparationer, så handlade som sagt nästan allt skogsbruk om kolet. De arrendebönder godset hade betalade arrendet för sina gårdar med arbete. Det fanns något 30-tal arrendegårdar, De skulle göra minst tre kolmilor per gård och år. Det var kolet som generade inkomster. Timmer högg man för sina egna behov.

Resultatet blev till sist att en stor del av skogen helt enkelt var borta, nerhuggen. Det berättas att gårdarna i området inte ens fick ihop ved för att värma sina hus. Masugnar blev tvungna att lägga ner, på grund av brist på träd att kola.

Skogen uppbyggd igen

Fram till slutet av 1800-talet bedrev man skogsbruk på samma sätt som vi gör i dag, det som brukar kallas traktskogsbruk, eller kalhyggesskogsbruk, på Boo Egendom. Men sedan övergav man det för det som brukar kallas blädning. Då högg man bara de största träden. Man gjorde nog så delvis för att skogen skulle kunna återhämta sig, växa upp igen.

– Man slutade inte bläda helt förrän 1954, då det inträffade en stor storm. Motsvarande sju årsavverkningar blåste omkull. Då började man med traktskogsbruk igen, berättar Ingemar Karlsson.

Under decennierna har man sedan byggt upp skogen på nytt genom att plantera ny skog, röja och gallra.  I praktiken är tillväxten i dag större än avverkningstakten på Boo egenom.

– Även om granbarkborrarna ställt till stora problem och tvingat oss avverka gran i förtid de senaste åren, inflikar Carl- Fredrik Hamilton, VD för Boo egendom.

 Kolade in på 40-talet

Från början av av 1940- talet har skogen och skogsindustrin varit huvudinriktningen för Boo egendom. Mad hade flera mindre sågverk, Björnhammar, Glottra och Hjortkvarn. Det hela centraliserades till Hjortkvarn. Sågverket gick i konkurs 2012, men rivs i dag av en annan aktör, Sweden Timber. Långt in på 1940-talet kolades des det fortfarande. Då var det till stor del bakarna, alltså det som blir kvar när man sågat en stock till bräder, som kolades.

Det är inte bara skogen, träden, som mår bättre nu än på 1800-talet. På Boo egendom finns numera mycket klövvilt. Stora stammar av framför allt dovhjort, men också kronhjort och vildsvin Man skjuter ungefär 750 dovhjortar per år, ändå växer stammen. Tyvärr finns det dock ganska lite älg.

– På 1800-talet fanns det i princip inte klövvilt här, säger Ingemar Karlsson.

Skogshistoriska sällskapet är en ideell organisation som bildades för 35 år sedan. Den har 1600 medlemmar över hela landet.

– Vårt syfte är att ta vara på, dokumentera och tillgängliggöra skogsbrukets historia. Utan historia vet ju inte varför saker ser ut som de gör i dag, sa sällskapets ordförande, Hans- Göran Hildingsson.

Sällskapet har cirka 10 aktiviteter per år.