Karin kan konsten
att koka kalas-kaffe

Det är en solig lördag och träning hos OK Tisaren. Efter en runda i skogen så börjar folk samlas i klubbstugan för att njuta av lite soppa och fika.

Även Karin Särnbrink har varit ute en runda med karta i handen när Sydnärkenytt möter henne. Hon är ganska otränad egentligen, och trött efter veckans arbete på förskolan.

– Men det är så skönt att komma ut. Jag har alltid tyckt om att uppleva olika årstider, och jag älskar att vara i skogen.

Hon lutar sig en stund mot ett träd. Lyssnar till fåglarnas ivriga kvitter, kisar mot solen och känner doften av vår utmana livsandarna.

  Är ingen tävlingsmänniska

– Ärligt talat så är jag ingen tävlingsmänniska. Har inte kropp och hälsa som tål en sådan satsning heller.

Ändå är du med i OK Tisaren som samlar mycket elit. Hur fungerar det?

– Det finns andra också, som inte satsar utan är med i klubben bara för att det är kul och en gemenskap. Jag har sökt mig till dem. Alla är välkomna och alla behövs, säger Karin.

Just den här lördagen har Karin inte ansvar för serveringen efter träningen. Ändå stannar hon till i köket när hon kommer in i klubbstugan, känner automatiskt efter så det finns kaffe i termosarna, serverar några stycken av bara farten.

– Jag är med i klubbens trivselkommitté. Det är ett väldigt trevligt uppdrag. Vi är ett team på fyra personer som håller i trådarna vid större aktiviteter.

Roligt att arbeta tillsammans

Det har blivit en tradition hos OK Tisaren att fira lite extra vid större helger som påsk, midsommar och lucia. Då deltar även föräldrar till ungdomar, ibland någon annan gäst också.

– Midsommar är störst. Då fixar vi sill och potatis, grillat med tillbehör och hembakat. Förra året hade vi 130 personer på mat här vid stugan, berättar Karin.

För er i kommittén måste det vara rena slitgörat?

– Nej, det tycker jag inte. Det är roligt att arbeta tillsammans, det är en del av gemenskapen. En annan sak som gör livet i klubben extra kul är att här samlas alla åldrar.

Var det därför du började orientera?

– Jag är uppväxt i Kvarnparken i Kumla, så det var ju ingen självklarhet direkt, säger Karin och ler lite.

Hellre skog än neon och betong

Men föräldrarna hade också ett 1800-talstorp i Ålsta, utanför Hallsberg. Där ute i skog och natur, långt bort från Kumlas ”neon och betong”, förstod Karin i vilket element hon hör hemma.

Hon var fortfarande ett barn när hon av en slump fick tag i en karta över ett skogsområde vid Ålsta. Det blev en aha-upplevelse som gav mersmak, den frihet och de möjligheter som en karta ger.

– Jag gillar kartor, helt enkelt – och skogen. Det var väl så det började. Jag önskar att jag hade fått möjlighet att börja med orienteringen redan då, men det kom att dröja flera år till.

Karin tänker på att det är lättare att lära sig orientera, som mycket annat, om du börjar tidigt. Å andra sidan är det lättare att hantera misstagen som vuxen, när du bommar kontroller och tappar bort dig, menar Karin.

Så du går vilse ibland?

– Oh ja, det händer. Vi brukar säga att ”man lär sig aldrig”. Men det är väl lite av det som är tjusningen.

På,t igen, liksom.

Valde Hallsberg

Karin var 20 år när hon träffade Urban, som hon sedan gifte sig med. Båda ville bo och leva nära naturen, så valet föll på ett hus i Hallsberg. Närmare bestämt i Långängen, ett stenkast från orienteringsstugan.

Paret fick två barn, Martin och Johanna. Men fortfarande fanns ingen tanke på att Karins intresse för kartor kunde omsättas till något mer än utflykter med svamp- och bärplockning.

– När Martin var sju år tog vi med honom på en nybörjarkurs hos OK Tisaren. Då var Britt-Marie Forsgren ungdomsledare i klubben. Hon visade vägen in i det här, kan man säga.

Britt-Marie Forsgren är en av dessa trotjänare som finns runt om i Hallsbergs kommun när det kommer till barn- och ungdomsidrott. Hon har varit verksam i flera föreningar och var ungdomsansvarig i OK Tisaren i många år.

Ny grej mitt i livet

– Britt-Marie tog med Martin på tävlingar, och lärde honom rutinerna kring det. Urban och jag drogs med ganska snart förstås. Mitt första uppdrag var i ungdomskommittén, som hjälpledare, berättar Karin och tillägger:

– Jag hade aldrig varit föreningsmänniska tidigare, inte hållit på med någon sport. Orienteringen blev en ny grej mitt i livet.

Båda barnen blev så småningom orienterare. Martin gick till och med orienteringsgymnasium. I dag är barnen inte lika aktiva längre, men orienteringen är alltjämt en syssla som förenar familjen.

– Vi åkte på O-Ringen i Åre allihop tillsammans nu i somras. Det kändes väldigt roligt.

Fick lust att studera

Vad som var orsak eller verkan får vara osagt. Efter att Karin börjat orientera fick hon även energi att börja studera mitt i livet. Fram tills dess hade hon jobbat som reparatör på Ericsson i Kumla.

– Det var år 2009, och jag förstod att det skulle komma att bli neddragningar framöver på Ericsson.

Karin påstår att hon är dålig på att vara strukturerad. Det är nog inte helt sant, för innan hon sökte till universitetet så granskade hon vad det fanns för bristyrken i samhället.

– Tandsköterska var ett alternativ, men jag valde förskollärare. Jag gillar barn, och det känns som ett meningsfullt jobb.

Karin fick tjänstledigt för studierna. Hon var precis klar när de stora förändringarna kom på Ericsson. Karin blev uppsagd – och gick direkt till nytt jobb som förskollärare.

Ansvarar för stug-bokningarna

Fika-stunden i klubbstugan lider mot sitt slut. Karin reser sig och går för att titta till en speciell kalender som är upphängd i hallen.

– Sedan 6–7 år tillbaka har jag ansvar för bokningarna av orienteringsstugan. Det sköts via den här fysiska kalendern i stugan, säger Karin och suckar lite.

Det kan ju låta enkelt. Någon ringer till Karin, som bor nära stugan och bara har att springa dit och skriva upp namnet på det aktuella datumet. Klappat och klart. Eller?

– Nja, det är ganska mycket jobb med det här. Kontrakt ska skrivas med den som hyr. Du behöver ha koll så allting fungerar och är i sin ordning, och att det städas efteråt.

”Proppen har gått”

Karin kan sitta hemma en lördagskväll i godan ro, eller vara på semester med familjen, när någon plötsligt ringer från den uthyrda klubbstugan och säger: "Proppen har gått, hur gör vi nu?” Eller liknande.

– Vi håller på att styra upp det här uppdraget litegrann nu, bland annat ska vi digitalisera bokningen. Jag har också fått en annan medlem till hjälp, Cilla Bjurström.

Är stugan mycket uthyrd?

– Det går i vågor, men det måste jag nog säga. Sedan Hallsbergs Folkets hus försvann finns ju inte så många lokaler att hyra. Många är tacksamma för det här alternativet.

Det finns stolar för 45 personer ungefär i stugan, och utrustat kök. Den som står som ansvarig på hyreskontraktet ska vara minst 28 år.

Kaos utan Karin

Karin är ingen människa som gör mycket väsen av sig. Hon jobbar tålmodigt på med sina uppdrag. Men i klubben är de medvetna om att utan Karins insatser skulle det snart vara kaos.

Vid årsmötet som hölls nyligen utsågs Karin till ”Årets Tisare”. Det är ett hederstecken som kan baseras på både tävlingsresultat och klubbarbete, och det betraktas som ärofyllt att få det.

”Den finaste utmärkelsen som går att få i klubben”, som någon sa.

Karin blir röd om kinderna och skruvar på sig när klubbkompisar kommer fram och säger att hon är så väl värd denna utmärkelse.

– Det finns de som jobbar mycket mer än jag…men så klart är det roligt att det jag gör blir uppskattat!