Gå till innehåll
Hallsberg / Orientering
En kvinna och ett barn går längs en stig i skogen.

Marianne Oscarsson och Elmer Oscarsson tar det lilla lugna. Leif Thoresson kliver på med vana steg, han har varit med och byggt spåret. Foto: Barbro Isaksson

Elljusspåret vid
Långängen firar 50

Publicerad: 23 December 2023 14:36

Kanske inte först i landet, men en rackarns häftig grej för Hallsberg på sin tid. I december 2023 fyller elljusspåret i Långängen 50 år. För de flesta är spåret en gåva som ger möjlighet till motion även under mörka kvällar. Andra minns hur vansinnigt tufft det var att bygga spåret, ens att få till det.
– Jag var 17 år, men det var bara att hugga i och hjälpa eldsjälarna i det riskfyllda arbetet, säger orienteraren Tommy Karlsson.

Marianne Oscarsson parkerar bilen vid OK-stugan i Långängen och lyfter ur barnbarnet Elmer. Precis som hon gjort många gånger förr med sina barn, när det varit dags för promenad.

– Tänk vilken glädje elljusspåret har varit till genom åren! När barnen var små samlades vi till Skogsmulle här. Det finns en ”Mullekoja” längs spåret, vid en bäck, där ungarna älskar att leka, säger Marianne.

För att inte tala om alla grillplatserna som kommit till i anslutning till elljusspåret under senare år, påpekar hon.

– De blev ju rena räddningen under pandemin, en möjlighet för folk att träffas överhuvudtaget. Vår familj firade bland annat Farsdag där.

En grupp människor som står i ett skogsområde.

Det 50-årsjubilerande elljusspåret är en mötesplats för såväl ung som gammal. Här ses Marianne Oscarsson, Elmer Oscarsson, Leif Thoresson, Tommy Karlsson och Lars-Åke Larsson. Foto: Barbro Isaksson

Bakom de populära grillplatserna ligger ett gäng från OK Tisaren, med Mikael ”Skoter-Micke” Pihel i spetsen. Det är också Micke som ser till att det blir skidspår när snön faller, som den gjorde tidigt just denna vinter när spåret 50-årsjubilerar.

Varför är det så viktigt med elljus då?

– Spåret blir ju mycket mer tillgängligt då! Jag och många med mig har gått massor av kvällsrundor med hundar här, och du har chans att åka skidor efter jobbet, säger Marianne.

”Gamla stammen” byggde

När Sydnärkenytt besöker Långängen för att ta del av spårets historia är det fortfarande barmark. Två orienterare av ”den gamla stammen”, Tommy Karlsson och Leif Thoresson, möter upp för att berätta om sina erfarenheter från byggnationen.

– Från början var det en hel del diskussion om hur sträckningen av spåret skulle se ut, säger Tommy och ler lite.

En koll i gamla styrelseprotokoll från 1971 visar mycket riktigt att dåvarande Hallsbergs OK skulle vara kommunen behjälplig vid planeringen av hur elljusspåret skulle dras. Klubben skulle också hjälpa till med själva anläggandet.

Men de verkar ha haft svårt att enas i klubbstyrelsen.

Några menade att det inte gick att hitta en bra sträckning för ett spår med lämplig svårighetsgrad för allmänheten i omgivningarna av Korsberget.

– Terrängen är ju bitvis väldigt stenig. De såg förstås att det skulle krävas både schaktning och dränering på sina ställen, påpekar Tommy.

Spåret hängde löst

Det gick så långt att dåvarande styrelsen beslöt att avråda kommunen från att bygga kring Korsberget. Därmed såg drömmen om ett belyst spår i skogsmiljön vid Långängen vara på väg att försvinna.

Men i mars 1973 klev en trojka fram som kom att bli en smula legendarisk i klubben och i bygden för sin styrka. Deras namn var Sven Karlsson, Rolf Boman och Kjell Lundqvist.

– Ja, Sven Karlsson var en av de drivande hela tiden för att elljusspåret skulle ligga vid OK-stugan. Det var han som tog fram förslaget till sträckningen, och så blev det ju beslutat till sist.

– Ett krav var att endast det som var kommunens mark fick utnyttjas. För att få ut acceptabel längd blev det dessa kringelkrokar runt Korsberget – och tuffa backar, förklarar Tommy.

Hjälpsamhet och samarbete

Sen visade det sig i alla fall att delar av sträckningen gick på privat mark. Den biten tillhörde Ingvar Samzelius, känd profil i Hallsberg, som dock välvilligt såg till att det hela kunde lösas.

– Det är mycket hjälpsamhet och samarbete som ligger bakom det här, kan Leif Thoresson försäkra.

Han var anställd på gamla Leabolaget och en i gänget som grävde ut och reste stolpar. Även om de var anlitade till det uppdraget av kommunen så fanns flera eldsjälar i Leabolaget också, som slet extra hårt för att få till spåret.

Gösta Bjernéus från Långängen var driftingenjör på Leabolaget, tillika en hängiven skidåkare på sin tid. Han stakade ut var ledningsstolparna skulle stå. Det handlade om cirka 60 stolpar som var åtta meter höga.

– Belysningen monterades sedan på hängkabel. Det var som små ”tallrikar” med vanliga 100 watts-lampor i. Men det var ju stort då, säger Leif.

Kabeln rasade ner

Hängkabeln rasade ner ibland, om det blåste hårt eller föll tung snö. Jämfört med de robusta lyktstolparna som tillkommit i modern tid var väl inte belysningen särskilt bra heller, menar Leif, men ingen klagade.

Både Tommy och Leif kommer ihåg hur otroligt tufft det var att bygga spåret. Tommy stannar till på ett av de ställen som bjöd på riktigt stora svårigheter:

– Jag minns särskilt en dag när bara jag och Sven Karlsson jobbade tillsammans med en förare av en bandtraktor. Vi var då här vid ravinen öster om Korsberget, och var tvingade att bredda stigen som gick mellan berget och ravinen.

– Passagen var väldigt smal, så det var ett riskfyllt arbete med en så stor och tung maskin. Vi fick delvis göra om topografin för att få till den bredd som är nu. Jag var 17 år. Men det var bara att hugga i och hjälpa till.

Från nybörjarkurs till spårbygge

Orienteraren Per Bjurström kommer springande på spåret, men stannar till ett slag. Han minns också slitet, tusentals stenar skulle plockas bort.

– Jag var med och röjde i just den här backen faktiskt. Jag hade gått nybörjarkurs i Hallsbergs OK året innan och var tolv år, säger han och skrattar.

Var ni inte i yngsta laget för detta delvis farliga arbete?

–Nja, det var så här man gjorde. Hjälptes åt. Vi blev fostrade av alla de där eldsjälarna vi hade kring oss i klubben. Vi bodde ju och levde här, säger Tommy.

Leif berättar att även han och de andra som var vana anläggningsarbetare hade bekymmer. En dag körde en grävmaskin ner i ett hål vid en bäck, sjönk djupt och fastnade.

– Då var det lite kritiskt, säger han.

Tog en prilla vid spåret

Om det var i väntan på bärgningen, eller om det var vid ett annat tillfälle, får vara osagt. Men Leifs allra starkaste minne från spårbygget är att det var första och sista gången som han provade att snusa.

– En arbetskompis tjatade på mig och sa att du kan väl ta en prilla i alla fall. Så gjorde jag det.

Det fick Leif ångra ganska snabbt. Han blev yr och mådde tjuvtjockt. Så mycket mer grävande för stolpar för hans del blev det nog inte den dagen.

Ljuset tändes

En stjärnklar kväll i november 1973 när den första snön låg gnistrande vit kunde Leabolagets Gösta Bjernéus tända belysningen för första gången. Tommy minns inte det tillfället, men kan lätt föreställa sig känslan hos dem som var där och hade kämpat med spåret.

Den officiella invigningen skedde den 21 december 1973 av dåvarande kommunalrådet David Jonasson. Spåret hade då kostat kommunen cirka 50 000 kronor och var 2 650 meter långt.

Hur mycket de ideella insatserna i spårbygget kan värderas till är svårt att ens gissa. Det arbetet har dessutom fortsatt på olika vis i 50 år till. ”Det är ju så man gör”, för att citera Tommy Karlsson.

En person som går på en grusväg i en skog.

Tommy Karlsson berättar om den dramatiska dagen 1973 då han som 17-åring var med och grävde ut för elljusspåret på en av de mest riskfyllda platserna. Foto: Barbro Isaksson

Annons

hallsberg