Docenten som blev världskänd på tromben vid Hässleberg

”Såsom bekant har under detta år skydrag, öfwersvämningar och hagelstormar hört till ordningen för dagen uti nästan hela Europa. Wi behöfwa endast påminna om de förfärliga öfwerswämningarna i södra Frankrike, Ungern m. fl. ställen. Äfwen Sverige har icke kunnat undgå känningar af de upproriska naturkrafterna.”

Om det inte vore för gammalstavning och ordval går tanken till dagens kommentarer till senaste rapporten från FN:s klimatkommitté. Det är inledningen till Nerikes Allehandas berättelse från 1875 om tromben  den  18 augusti utanför Hallsberg, eller som det hette då Skydraget över Wissberga.

Under senare delen av 1800-talet blev forskning om vädret intressant med tanke på jordbruket. Då kom också studiet av våldsamma naturfenomen vid alla stora universitet världen över. Populärförfattare hakade på med spektakulära skildringar av tromber och cykloner.

" Wi veta icke om den sträfsamme egaren har rygg att bära denna förlust” skrev Nerikes Allehanda. Hemmansägaren Lars Erik Larsson på Lilla Hässleberg och hans granne Nils Erik Andersson  på Wissberga utgård hade nätt upp klarat  livhanken i tromben. Men de hade fått skog, gröda och gårdar i det närmaste demolerade. Värden för stora belopp omöjliga att få ersättning för.

Tromben skapade en vinnare. Hugo Hildebrand Hildebrandsson, en relativt ung uppsaladocent, kom vid midnatt 23 augusti med sista snälltåget till Hallsberg och tog in på järnvägshotellet. En gäst, som med besöket i Hallsberg skulle skapa sig världsrykte i lärda sällskap och bli omnämnd i den franska populärlitteraturen. Tidigt nästa morgon begav han sig till Hässleberg för att se trombens härjningar. Han kom, såg, noterade, mätte, ritade och intervjuade bönder nöjda att vara i livet, men bedrövade över att se sina livsverk ödelagda.

Han for hem till Uppsala och skrev en uppsats på franska om tromben över Hässleberg den 18 augusti 1875 ”Sur la trombe près de Hallsberg le 18 août 1875”. En strikt vetenskaplig rapport effektfullt kryddad med en mix av konkreta, synnerligen dramatiska detaljer om trombens kraft och om människor i livsfara. Där har vi bonden på Wissberga utgård, Nils Erik  Andersson, på hygge i skogen som i skräck skriker till sin dräng att ta skydd när en blixt slår ner i en gran bredvid dem och träden, i ett öronbedövande dån, börjar dunsa tätt inpå dem, uppslitna med rötterna. Han har talat med bonden Larsson på Lilla Hässleberg.  Denne befann sig med en piga på logen när den demolerades. Bonden kastades ut, så gott som oskadd, på gårdsplanen medan pigan hamnade blödande och livrädd ovanpå resterna av huset. Den otröskade säden hade flugit sin kos.

Även kring föremålen finns dramatiken. Han berättar om förödelse på husen, kullblåsta byggnader, bortblåsta tak och övervåningar. Kraften i förödelsen understryks med mått till nedslagsplatserna. Taksparrar som från ansenlig höjd borrat sig ner i marken 450 meter bort. Där finns slåttermaskinen som slungades  53 meter över resterna av ladan. Lättare föremål återfanns ända borta i Sköllersta. Iakttagelserna får en målande final. Här berättar personer från Hallsberg hur de på avstånd sett den väldiga, motsols roterande upp och nervända konen. De hade noterat mängden av stora fåglar, kanske kråkor och duvor, som flög runt, runt högt däruppe kring trombens topp. Han konstaterar torrt: Det var inte fåglar, det var husdelar, redskap, möbler, inredning och andra föremål.

Hans uppsats lästes och kommenterades aktningsfullt vid de flesta lärda akademier världen över.  Hildebrandsson var i ett slag en världskändis. Rapporten lästes av två franska populärvetenskapliga författare, Zurcher och Margollé. De skrev boken ”Trombes et cyclones” utgiven 1875, där berättelsen om tromben vid Hallsberg fick några sidor. En rätt snustorr text med referenser till olika teorier om tromber. Berömmelsen spelade kanske en viss roll  när Hildebrandsson fick Uppsalas första professur i metereologi och därtill invaldes i Kungliga Vetenskapsakademin. Hugo Hildebrand Hildebrandsson blev katastrofens vinnare.

I mänsklighetens långa historia har naturkatastrofer återberättats som dramatiska myter. Så inte i Hallsberg. Där blev, när minnet av händelsen sjunkit undan, berättelsen reducerad till en skröna ”om liten stuga i Vissberga, som av blåsten fördes till de en halvmil därifrån närmare Hallsberg belägna Ralaängarna. Den för tillfället ensamma ”bondmoran” som satt vid sin vävstol i köket, observerade ”förflyttningen” först då hon efter en dryg kvart tittade ut genom fönstret och på intet vis kunde känna igen omgivningen”.