Jultidningen Tomten
kulturhändelse för barn

Den som kall midvinterkväll utomhus stöter samman med en äldre bekant och inleder konversationen med "Midvinternattens köld är hård", kan fortfarande ofta räkna att få hela versen reciterad i retur, eller åtminstone slutraderna: "Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken." Ett sådant gensvar har Viktor Rydbergs Tomten ännu långt efter 100 år.

Då på 1880-talet i den begynnande nationalromantikens tid, lyftes han fram, folktrons tomte, och in i en boksynt borgerlighet. Tomten, tomtgubben, var gårdens – alltså själva tomtens och gårdens beskyddare. En kortväxt grå liten gubbe, ofta barsk, som såg till att allt stod rätt till med hus, kreatur och folk. Kort sagt en figur som eliminerade förtretligheter eller katastrofer.

Detta är svensk folklig kulturhistoria. Den svenske tomten, gestaltad 1891 av Jenny Nyström i första numret av barntidningen Tomten. Året därpå fick han sin röda luva.

Det folkliga genombrottet fick tomten, gestaltad första gången av Jenny Nyström, i jultidningen Tomten. Årets händelse för tiotusentals, ja hundratusentals skolbarn. Ett läsprojekt för barn från bokfattiga miljöer iscensatt av makarna Emil och Amanda Hammarlund, folkskolärare med högkvarter på Svensk lärartidnings förlag. De tillhörde navet i en krets som lyfte folkskolan och gav barnen god läsning. Herrarna satt både i riksdagen och i lärarförbundsstyrelsen. En av dem, Fridtjuv Berg, satt även på taburett som ecklesiastikminister. Fru Amanda Hammarlund satt på sin redaktion.

Där tog hon emot tidens främsta konstnärer och skribenter när de kom med sina ypperliga alster till Tidningen Tomten. Jenny Nyström, Elsa Beskow gjorde entré. Där släntrade Carl Larsson in, där stod John Bauer lite försagd, Anna Maria Roos svepte in som en primadonna.

Alla togs emot så vänligt. I regel i ”ämabel samtalston, som i en salongspjäs”, gjorde hon upp om ändringar, arvoden eller refuserade. Något som även drabbade favoriten Carl Larsson. Hon snirklade till refusen. Men orsaken låg i att hon ansåg hans tomte såg ut att vara rejält på snusen. Hon hade ett obevekligt krav på att det skulle passa barn. I november ställde hon sig efter arbetsdagens slut, i lagerrummet och paketerade hela mängden av tidningar till landets skolor.

Carl Larsson gjorde en finurlig liten bildserie om sonen Pontus, som köper en ko till mamma Karin. Bilden där den i Hallsberg bekanta kokerskan Edla hos Bergöös steker kon gillades dock inte av skolbarnens lärare. Amanda Hammarlund muttrade om ”inskränkta personer” och satte punkt för diskussionen med: - Barnen tycker den är rolig.

Redan första året var upplagan 70 000 exemplar och steg snart till 250 000. Det låter som en skröna att fru Hammarlund stod där och paketerade detta. Det lär ha varit så, men säkert hade hon kommenderat in förstärkningar. Kanske även ecklesiastikministern. Stadsbuden gjorde en bra hacka på att bära paket till posten.

Jultidningens tomte har bara lånat de drag från folktron som passar i en barntidning. Bondfolks respekt för tomtgubbar, vittror och andra väsen hade en helt annan dimension med i grunden mörka, oförklarliga och utommänskliga krafter. Tidningens lustige tomtefigur var kanske en blinkning till barnen ute på landet: - Den riktige tomtgubben finns inte.

Men visst, man kan önska att han – två, tre alnar hög - fanns i en nutida tappning tassande runt bland bostadslösa, ömsint skyddande i natten eller vresigt drämde till där skyddsnätet har brustit.