Konsten att hitta pengar
till militärens utgifter

Vår försvarsminister, med lätt landsfaderlig framtoning, synes tampas på två fronter i fråga om försvarskostnaderna. Dels må han dämpa oppositionens krav, dels må han förmå finansministern att släppa till lite mer för att nå en kompromiss.

Kostnader för krig och försvar har följt den svenska statledningen genom historien med mer eller mindre kreativa lösningar. Under den period vi kallar stormaktstiden var huvudregeln att fälttågen i kriget skulle betala kriget. Maten togs hårdhänt där man befann sig oavsett invändningar från plågade civilbefolkningar, krigsbyten fördes hem till Sverige och behölls. Utan att synbarligen generas kan vår kung lustvandra med sin gemål på Drottningholm bland statyerna från Wallensteins trädgård i Prag.

Dessa röverier hedrade definitivt inte det svenska varumärket. Med något undantag. Några svenska generaler tog en extra sväng bortåt Alsace för att ”hämta” lite statusprylar från ett slott. När svenskarna gett sig av klättrade bönder upp bland bergsgrottorna och hämtade hem undangömda ostar. Ett saligt skimmer uppstod kring borden när ostarnas nya aromer uppenbarades. Allt var förlåtet. Så lär de lokala krögarnas storytelling inför gästerna låta.

Frederna var lukrativa. Prioritet nr 1 i freder var att tillförsäkra Sverige kontrollen över flodmynningar. Varje flodmynning hade ett tullkontor som tog sin beskärda del av omfattande handeln från Östersjöregionen till västra Eupopa. Med Östersjön som ett svenskt Mare Nostrum (vårt hav) tryggades länge kassaflödet. Den stora plågan för Sveriges bönder var utskrivningarna av soldater. Sverige dränerades på starka armar i fältslag och fältsjuka.

Fram till den allmänna värnplikten byggde man på självhushållet. Officersboställen och soldaternas torp gav uppehälle åt försvarets folk och tillförsäkrade att man alltid hade mannar att ställa upp i händelse av ofred.

När första världskriget förödelse var uppenbar skapades en universiell önskan – Aldrig mera krig. Detta kom givetvis att sätta spår i den svenska politiken. Socialdemokrater och liberaler hade efter kriget successivt pressat ner andelen för de militära utgifterna. Inför 1921 års val ville man gå ytterligare ett steg längre vilket visades i denna udda valaffisch.

Försvarsutgifter, personifierade av en officer, och civila statsutgifter personifierade av en ämbetsman, fick visa utvecklingen mellan 1913 och 1920. 1920 års relationer mellan militära och civila utgifter (inringat) var 28 procent mot 72.

Att illustrera dessa relationer med volymer ligger snubblande nära bedrägeri. Längden på gubbarna må vara korrekt. Men vem kan påstå att den nerbantade officeren representerade en tredjedel av den civile ämbetsmannen?

Hur som helst. I 1921 års val ökade socialdemokraterna från 29,7 procent till 36, 4. Om det nu berodde på affischen eller på att både män och kvinnor nu kunde gå till valurnorna.