Under kallaste istiden
slog kulturen ut i blom

Trump skämtade häromdan  om kylan: ”Behöver lite global uppvärmning”. Ett bisarrt skämt av en klimatförnekare. En blinkning till likasinnade världen över  Det är trösterikt att tänka på att en presidentperiod eller i värsta fall två jämfört med mänsklighetens långa historia är betydligt mindre än en  myggpiss i världshaven.

Bilden av de långa perspektiven får jag i boken Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren. Den den är skriven av den  utomordentliga vetenskapsjournalisten  Karin Bojs. Hon har gjort en föredömlig research. Hon har läst äldre och nyare forskares rapporter. Hon har intervjuat mängder av forskare och hon har gjort omfattande resor världen över för att på plats studera det hon talar om. Dessutom har sin säkra  slagruta för källkritik påslagen.

Modern vetenskap lär oss brutalt (men för allt för många döva öron) vad som väntar till följd av den  globala uppvärmningen. Vetenskapen har lika  goda belägg för hur människan i olika tider anpassat sig när temperaturen långvarigt sjönk till outhärdliga  nivåer. 

Jag tar här upp det hon skriver om anpassningen till den katastrof som är raka motsatsen till vårt klots sjuka uppvärmning, nämligen istiden och dess kallaste skede mellan för 25 000 och 18 000 år sedan .DNA-forskningen visar att människorna från norr under dessa skeden naturligt nog drog ut på vandring  och sökte sig till olika delar bl.a. till södra Europa. 

Att de flyttade är inte märkligt. Det märkliga är den ”explosion” av teknik och kultur som iakttas på de nya platserna som en avgörande del i anpassningen och överlevnaden.  Hon talar med gott forskningsstöd om  ett teknologiskt språng i  sydvästra Europa just när istiden var som kallast.

Bland nya och förfinade redskap hittar ett i våra nutida ögon oansenligt verktyg: synålen. Synålen. Men just då livsavgärande .Med en synål av ben kunde de sammanfoga skinn till värmande plagg, pälsmössor och varma täta stövlar. 

Märkligt är också att kulturen får ett markant uppsving under den  kallaste tiden.  För att nämna några exempel. Vi har  alla grottmålningar i södra Frankrike och i Spanien. Vi har flöjterna  från Tübingen i Tyskland tillverkade av elfenben från mammutar med  en ton nästan i klass med tonen från en silverflöjt.

Forskarna antar att människor på vandring från olika håll slog samman sina kunskaper när de möttes på drägliga platser. Detta konglomerat av människor  med olika kompetenser blev en perfekt grogrund för utveckling och nya uppfinningar

En och annan  läsare skulle, liksom bokens författarinna, kunna med ett eget DNA-test, konstatera att hen är ättling till dessa  uppfinnare, grottmålare och flöjtspelare. Då är det lätt att förledas tro: - Vi gör samma grej när uppvärmningen kommer. 

Men betänk tidsskalan, en process över årtusenden. Liksom att det fanns utrymme att röra sig utan att hamna i konflikt. Ger  kolkapitalismens utrymmen för ett sådana konglomerat av humanistisk och teknisk kompetens inom loppet av mindre än en generation?

Alternativet riskerar att bli vad Harry Martinson diktade i Aniara. Typiskt för vår tids stämningar är att hans verk i filmversion nu når biograferna

Den som inte råkar ha Aniara i sin bokhylla kan gå in på Litteraturbanken på nätet, leta upp Aniara  som EPUB-fil och hämta hem den till sin läsplatta eller dator. Gratis.