Den franska byn, del II

Konsten att välja bort
moderniteten med stil

Vi tillbringade rätt många somrar i vår franska fårbondeby i Cevennerna. Ett kort besök skulle bara lämnat bilder av exotiska byggnader, minnen av doften av timjan. Vi vi skulle ha erinrat oss hur vinden i stipagräsets plymer fick en hel sluttning att går i vågor. Vi skulle ha kommit ihåg en svartklädd gumma med några getter eller en krum gubbe motandes en fårflock. Samtalen - på knagglig franska - med byns fyra sista bofasta personer sommar efter sommar ändrade perspektivet. Vi förstod vad som hänt en halv mansålder efter att de stora fårhjordarna vallades.

Vi upplevde hur den sista resten av fårkulturen försvann. Fårbondeparet kom på äldreboende. Guy, sonen till den siste bonden - bullrande och robust - verkade utåt inte lägga på sinnet att han skulle bli den siste bofaste i byn. Han avslutade sitt värv som lantbrevbärare med pension och rustade sitt hus för ett bekvämt liv på gamla dar. Där utöver köpte han ridhäst. En skimmel från Camargue. Själv piffade han till sig med en vit hatt.

Guy har parkerat hästen vid sin kökstrappa.

Den fjärde bofasta i byn var mademoiselle, en svartklädd kvinna nånstans mellan 70 och 80. Hennes namn var Naomi Raymond. Hon sörjde, och talade ofta om att hon sörjde, det byliv som försvunnit. Hennes liv i huset där hon var barnfödd hade inte förändrats genom åren. Inte heller hennes bostad. Hon började sin dag med att friska upp elden i den stora öppna spisen i köket – husets enda eldstad. Hon och hunden tog en runda till uthusen, släppte ut de fyra hönsen och såg om de fyra getterna.

Efter att ta hämtat vatten i källan och frukosterat, förde hon sina getter till speciella örtrika ställen på berget. Örtaromen i osten var hennes varumärke som ostmakare. Den lockade finsmakare.

Hon samlade ved och kom ner till byn en rejäl börda på ryggen. Hon hämtade hem getterna, mjölkade och pysslade. I kvällningen förnam vi en doft av rök virvla mellan husen. Mademoiselle hade friskat på sin brasa för kvällsmat. En gång i veckan gick hon till byn Alzon för att handla det allra nödvändigaste och återkom med en minimal kasse.

Hon berättade om byn. På 30-talet fanns trettio personer i sex familjer i byn som levde ett bra liv. Själv hade hon växt upp med föräldrar och två bröder. Mjölken från bybornas stora fårhjordar gav kontanterna, annars var det självhushåll. Säden som skars med skära och handtröskades.

-  I den här ugnen bakade mor 15 bröd var åttonde dag. Först eldades kraftig i timmar, askan sopade ur och mor gräddade. På bordet kom kött och fläsk från grisar, vildsvin och alla tänkbara smådjur. Alla tänkbara jordplättar bar grönsaker.

Hon återkom till frågan:  - Det gick ju bra förr. Varför blev det så här?

Hennes bröder hade svaret: - Vi liksom som nästan alla andra lämnade byn på 40-talet så fort kriget var slut. Vi hade gott om mat men inga kontanter. Vi ville bli lönearbetare med ett bra liv. Vi tog jobb som järnvägare i uppe i Moseldalen. Andra blev arbetare i Rhonedalen, en del i industrierna i norr. Hela Cevennermassivet tömdes på ungt folk.

Så kom den sommaren när hon bara orkade med en get. Bröderna kom som vanligt. Samlade in hö, hamlade träd och fyllde en hel skulle med lövknippen till geten. De lagrade torr ved åt sin syster.

I september hörde Guy av sig till oss med ett besked om att mademoiselles get hade förätit sig på björnbär och fått trumsjuka. - Det var bara för mig att slakta kräket.

Att Guy tog sig mödan att skriva ett brev om en get tolkade vi som att han var allvarligt bekymrad för mademoiselle efter vad som hänt. Hon övervintrade i sitt hus, kom till ålderdomshem och var snart borta. Vad Guy själv beträffade stod han bi i rätt många år. Till sist kom besked att han - den siste bofaste - nödgats lämna sitt hem för vård. Snart därpå kom dödsbudet.

Vi hade fått en förstahandskunskap om sådant som händer människor med ett värdigt liv i i vad som överallt i världen föraktfullt kallas avkrokar.

De sista bofasta i byn var inte efterblivna, förmodligen inte heller fattiga. De valde bort konsumtionssamhället med stil.