Per Gustafsson i Kassmyra

Mästersmeden hade
en kreativ omgivning

”Ingen människa är en ö” skrev John Donne på 1600-talet. Det är inledningen till den bästa dikt en domprost hitintills presterat. Fortfarande högaktuell. Men det är en annan historia.

Nu gäller det Kassmyrasmeden* och hans omvärld. Den mytomspunne böss-smeden i Kassmyra, Per Gustafsson, nådde ungefär samtidigt som domprosten skrev dikter ett unikt individuellt mästerskap i sin konst. Förutsättningen för hans berömmelse var den särpräglade miljö han levde i.

Bergslagsregionen i södra Närke och angränsande delar av Östergötland kallades redan på medeltiden och i århundraden efteråt Stålberget Det speciella med det som kallades stålberg var att malmen hade en speciell kolhalt som gjorde att man kunde framställa smidbart järn direkt ur malmen. Detta fick allmogesmidet – främst av spik – att blomstra.

Det smiddes spik i alla socknar, inte minst i Lerbäck. Småpojkarna var inte många alnar höga när de fick stå i smedjorna och smida spik under de vuxnas tillsyn.

Spiksmidet uppskattades av staten och ledde till att staden Askersund anlades 1643. Den blev en plats för hantverkare, handelsmän och en mötesplats för spiksmeder och uppköpare

I tidigt 1600-tal anlades kronomasugnen i Esperud, första etappen av Skyllbergs bruk. Där lär Gustaf i Kassmyra, Per Gustafssons far, haft den grannlaga uppgiften att leverera gott järn till kronan i egenskap av hyttmästare.

Per Gustafsson var egen företagare som innehavare av kronohemmanet Kassmyra. Han var också smed. Föga troligt lade han tid på jordbruket. Det fick nog andra sköta I smedjan var han förmodligen hemvan sen barnsben. Fader Gustaf hade nog också droppat kunskaper i metallurgi omkring sig. Rimligen kunde Per genom sina kontakter lägga det bästa stål som fanns att tillgå på städet när han gick till verket.

Han var säkert inte ensam i sin smedja. Han behövde någon som hanterade bälgen. Inte otroligt att han hade fler medhjälpare Hans specialitet var finkalibriga jaktvapen, pipor och färdiga bössor. Ingen vet om han själv eller medhjälpare kompletterade vapnen med kolv och övrig mundering. Grevar och baroner lät namnkunniga kolvmakare i Stockholm utrusta PG-piporna.

Hans jaktvapen spreds vida. Till högadeln vid godsen i Mälardalen och bland jägare bland annat i Göinge. En hyfsad gissning kan vara att han sålde via de uppköpare som frekventerade Askersund.

Tiden är den svenska stormaktstiden. Efter Westfaliska freden 1648 blev det perioder av fredliga tider. Då kunde de höga herrarna ägna sig åt sitt favoritnöje jakt. Då stod träffsäkra finkalibriga bössor högt i kurs när man jagade fågel: tjäder, orre och järpar. Precis vad Per Gustafsson tillhandahöll med de berömda piporna med stämpeln PG. Dessa vapen har sedan bevarats som dyrbarheter i Livrustkanmaren och i slottens rustkammare. Nu åtråvärda bland vapenentusiaster.

I deras kretsar kallas han ”den mytomspunne”. En myt, som florerar, är att han gjorde en bössa åt franske kungen. Den kan avfärdas. Däremot lät en greve Bonde Ludvig X IV:s hovpistolmakare praktfullt utrusta en pipa märkt PG, Per Gustafsson signatur.

* Reportage om Mästersmeden i Kassmyra finns i tidningen Sydnärkenytt nr 4, 2018 och som webb-TV på Sydnärkenytt.se