Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Feministiskt initiativ ( Fi) har just avslutat sin rikskongress i Örebro. Där möttes säkerligen minst femtio nyanser av feminism. Vi, lite till åren, känner oss mer hemvana med Kvinnosakskvinnor. Uttrycket låter onekligen mer bastant om än inte fullt ut kompatibelt med feminism.
De tidiga kvinnosakskvinnorna började bearbeta ett fält kargt som bonden Paavos frostnupna tegar. Tänk bara på Luthers katekes och dess Hustavla med det starka kravet på kvinnor att underordna sig sina män. Den sekulära lagstiftningen traskade fogligt patrull i Luthers fotspår och var sen att glänta på portarna till någorlunda rättigheter.
Sådant, liksom den tidiga kvinnokampen, har glidit ner i glömskan. Kvar finns i det kollektiva minnet suddiga hågkomster av deras tidskrifter: Dagny, Framåt, Herta, Idun, Morgonbris, Rösträtt för kvinnor och Tidevarvet. Tidskrifter, kvinnoföreningar, möten, demonstrationer, agitationsarbete blev ett mäktigt fundament för dagens situation.
Alldeles i närheten av platsen för denna demonstration, fast vid annan tid stod Elise Sahlqvists två hattfabriker. Elise var den i särklass skarpaste kniven i lådan bland entreprenörer i dåtida Hallsberg. Först i trettioårsåldern började hon sitt yrkesliv med att hjälpa bondmoror att sälja halmhattar och flätor till Stockholm mot att de lärde henne att tillverka hattar. Där börjar framgångssagan som slutade med två hattfabriker strax efter fyllda femti. Hon besökte årligen Paris för att spana in det senaste hattmodet och omvandla till dyra hattmodeller i hennes fabrikation.
Elise Sahlqvist stod veterligen aldrig på barrikader för kvinnosaken. Hon gjorde helt sonika vad hennes medsystrar debatterade och drömde om. Frankt förklarade hon att allt i en fabrik kan skötas av kvinnor: Chef, kamrer, handelsresande, arbetsledare, arbeterskor. Må vara, ett pragmatiskt undantag för tungt pressarbete i hennes fabrik. Vad än karlar ansåg om en kvinnornas fabrik kvarstod faktum. Fabriken gick lysande med en ypperlig ekonomi.
Hennes andra tanke, i en tid då kvinnliga arbeterskors dystra läge debatterades i kvinnokretsar, var att hennes syflickor skulle ha bästa villkor, trevliga sysalar, kafferaster och fester i Kårstahults äng. Omgivningen skämtade om ”hönan och kycklingarna.” En anspelning på ett förflutet som kycklinguppfödare i unga år. En sista omtanke om hattflickorna: Extratåg till och från hennes jordfästning. Inte skulle hennes flickor gå hela vägen i vinterkylan till Hallsbergs kyrka.
Naturligtvis uppmärksammades Elises gärning i kämpande kvinnokretsar. Vid sin död 1904 fick hon en omfångsrik, berömmande dödsruna i den ansedda tidningen Idun.
I samma kvarter växte systerdottern Stina Bergöö upp och tog nog intryck av moster Elise. Stina gifte sig med en engelsk vetenskapsman, Frank Bather, och flyttade till Wimbledon. Mamma Hilda Bergöö skämtade – måhända aningslöst - ”Stina svänger flaggor på Londons gator”. Frank Bather var ordförande i den lokala rösträttsföreningen. I juni 1909 var det stor uppställning. Med banderoll ritad av Frank Bather och sydd av Stina och Carl Larssons dotter Lisbet. En enorm människomassa vid Paxton Hall, en egen musikorkester inramade rösträttskampens ledare mrs. Pankhurst, som krävde att träffa premiärministern.
Allt gick snett. En polisman överlämnade ett brev från premiärministern: Han vägrade träffa damerna. Mrs Pankhurst slängde brevet i backen och gav polismannen ett lätt slag i ansiktet. Bobbyn höll god min tills en annan kvinna drämde till ordentlig och slog av honom hjälmen. Då arresterades damerna. Vad som sen hände ville nog inte mamma Hilda veta. Horder av poliser grep in. 108 kvinnor och 14 män omhändertogs. Som grädde på moset gav sig en grupp kvinnor på regeringsbyggnader och krossade fönster.
Se där, tre nyanser av kvinnokamp från vår egen hemmaplan.
Ulrik Jansson
Ulrik Jansson är f d gymnasielärare i Hallsberg som kan det mesta om bygdens historia, dokumenterat i flera böcker. Han vill ge perspektiv på nutiden genom att hitta historiska spår.
Inlägg
Biter nya svenska stålet? 14 mars gammal flyttdag Historien om slavskolan Så fick vi vaccin Vikingarnas jul Hästlunk styr Biden Tala om tideräkning Wigforss (S) visar vägen 1928 Sverige först erkänna USA Bekanta från förr Pressfrihet inte självklar En riktig karantän Influencers för tryckfrihet Först med tryckfrihet Engelska banbrytare Då föddes skräckromanen Läsa Boccaccio hjälper Om svenskars förfäder Gästgiveriet som flyttade Fritid före Reinfeldt Konst på Waldemarsudde Tulpaner och girighet Överlevnadskonst Historiskt var ordet Om samtal Flykting passade in Mästersmeden började med spik Leve Skomakarveckan Rika tar för sig Upproret i Tiveden Läslusten blommade Jag fick ett sketbrev Växtvärk i Hallsberg Livslängd förr och nu Om kvarnstenar Kvinna i bergsmansbyn Vi här uppe, dom därnere Kata, sensationell kvinna Om studentmössor Gamla verktyg håller än Lantbruksrörelsen firar 100 år Askersund i praktverket När bonden gick med bössa Främlingsrädsla Den gripande bilden När Karin tog plats När kriget kom Allés skolgård ett sädesfält I döda andars svenska sällskap Mord efter hatrykten Ost var kvinnokultur I ramslökens rike Dragna värjor De gick inte på pumpen Hedrar Julia 8 mars Vår franska by, ett bokslut Vår franska by som dog Downton Abbey och den arbetsfria klassen Att vara språkvän Kommissarie Kempes näve Sörgård och skallemätare Resan till Resville 40-tal med självhushåll Älskade hästar Trull i ny kostym Flyktingar bär med sig hopp Fotboll på tv i Grez Edlas kaka när Karin firas På tal om greker Ladan på Torp En god cigarr Att starta om historien Att vakta järnvägen Om försvarskostnader Generositet över gränser Lång tradition av kvinnligt fredsarbete Titt på undantaget Tanzania Kvinnokamp i Hallsberg Främlingsrädsla kan kureras Bygdehistoria i bild Bilden av Hallsberg förskjuts Tomten väckte läslust! Grattis Adventskyrkan, 70! Dåtida “käbbel” Trapp, ett historiskt hus Tromben vid Hallsberg På Anckarströms vis Ett tusen ånglok Lägg på luren! Älgjakt enl. Caesar De lyfte folkskolan