Ljuvliga Kinnekulle
med ramslöksoppa

Försommaren var ljuvligare än någonsin. Platsen var ”ljufvligare än någon annan” Det hade vi Linnés ord på. Vi var på Kinnekulle. Kristi Himmelsfärdshelg , högsommarvärme, körsbärsblom och plockfärdig ramslök. Därtill en konstrunda som anstår ett konstnärsrevir av hög klass samt skyltar om allehanda kulinariska begivenheter. Mellan allt detta svärmade husbilarna likt yra humlor på en sommaräng.

Västgötsk försommargrönska.

Här vid Hellekis färdas man utmed en lång tät matta av ramslök – ännu inte i blom. Sådana ställen är det gott om här i ramslöksland, gynnat av kalken i jorden. Men det gäller att se upp var man plockar dessa läckerheter. Berget har inte mindre än 20 naturreservat. Där är länsstyrelsen sträng: Icke tillåtet att plocka eller gräva upp gräs, örter, mossor, lavar eller svampar.

Den som inte vill besvära sig att leta upp de liljekonvaljliknande bladen på lovliga ställen kan i stället avnjuta en ramslökssoppa på lokal på Kinnekulle. Kanske på det anrika värdshuset i Forshem, granne med den kyrka som av turister kallas Arns kyrka. Mer seriöst, Nordens enda med status som gravkyrka sedan 1200-talet och en motsvarighet till Den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem.

Historiskt värdshus.

Värdshuset, omnämnt redan 1627 och byggt på det som en gång var korsbrödernas gård har sin historia. Där stannade Karl XII:s liktåg 1718. Linné kom dit på sin Västgötaresa 1746. Strindberg kom dit och fick, förmodligen rätt sur, sova över på tre pinnstolar i väntan på tåg. Krögaren påstår att pinnstolarna finns kvar. Pinnstolar att beskåda i all ära. Det är inte för dem man stannar vid en mångfalt belönad kulinarisk restaurang.

PS Ramslök uttalas som om det stavades med två m. DS