Inlärd främlingsrädsla
kan också läras bort

Två mediala flöden har levt sida vid sida på senare tid. Återblicken på Förintelsen och de politiska utspelen om tillfälliga uppehållstillstånd, alltså möjligheten att repatriera flyktingar från vissa områden. I glipan mellan dessa flöden gömmer sig antingen historielöshet eller obehagligheter vi vill men inte får glömma.

Även om vi inser det omöjliga i att leva oss in i det monströsa i Förintelsen och offrens skräck och lidanden är budskapet manande och självklart: Vi får inte glömma.

Vi minns med rätta stora och varmhjärtade insatser kollektivt och enskilt för att återupprätta dessa mänskliga spillror som räddades undan till Sverige med Vita bussar och på andra sätt.

Men där fanns på hög officiell nivå och i ”folkdjupet” den bestämda avsikten att judarna, som främmande element i det svenska samhället, skulle sändas tillbaka. Deras uppehållstillstånd var temporärt. De skulle repatrieras så snart de fått fason på sitt liv. Redan efter ankomsten isolerades de räddade judarna i särskilda avlägsna och inhägnade läger. Det fordrades mycket starka skäl för tillstånd att lämna lägren även för mycket korta permissioner.

Göran Rosenberg har i boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz beskrivit stämningarna. Med mörk ironi skriver han:  "I landet med de milsvida skogarna är man inte van vid tanken på att tusentals människor med vilt främmande språk och kulturer ska slå sig ner bakom konsumbutiken i skogsbrynet. Nyss var det omöjligt att ens tänka sig något tiotal. Jobben skulle stjälas, kulturen fördärvas och folkstammen fördärvas. Helt borta är inte sådana tankegångar även om skammens rodnad lyser allt starkare över dem."

Han citerar en dåtida ledare i Dagens Nyheter som starkt varnar för att låta judarna tro att de kan få stanna. ”Det stämmer inte med myndigheterna avsikter”. Det fanns dock andra röster. Ingrid Segerstedt Wiberg skrev kraftfullt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning mot dessa stämningar.

Det var inte de vädjande orden till förmån för judarna som fällde utslaget. Att myndigheterna lade ner sitt krav på utvisning berodde på det skriande behovet av arbetskraft i efterkrigstidens Sverige. Judarnas händer dög i fabrikerna.

Vetenskapen visar oss hur fobier, rädsla för andra grupper uppstår och hur de kan bemästras.

Fobier, rädsla, aversion, avståndstagande var en gång livsviktiga när människan mötte fiender i naturen: vilda djur, farliga ormar och giftiga kryp. Eller snabbt måste avläsa ett ansiktsutryck; vän eller fiende? Genom evolutionen införlivades dessa känslor i våra gener och kom att kombineras med intryck från vår miljö. De här känslorna är en del av våra livsvillkor och hjälper oss att se upp och varnar för fara. Vi gläds i försommarkväll åt fågelsången - revirmarkeringen - eller åt det lilla barnet som vidgar sitt område. Måtte detta bara inte sluta i snedvriden nationalism.

Det finns en omfattande forskning kring fobier och rädsla. Författaren och läkaren PC Jersild gläntade på dörren till denna forskning i en kolumn i Dagens Nyheter 2005.  Forskarna har lokaliserat Amygdala, den lilla mandelforma kärna i hjärnan, som är särskilt aktiv när vi känner aversion och rädsla. Att främlingsrädsla kan ha genetiska förklaringar betyder inte att de är obönhörliga.

Forskningen visar att det som lärts in kan läras bort. Fobier kan botas. Vi kan aktivt befria oss från rädslor och aversioner. Det hänger på, med PC Jersilds ord på den stora utmaningen: - Inte att förändra världen, utan att förändra sig själv.

Det betyder att var och en kan välja. En gammal erfarenhet är att rasismen förtunnas om människor med olika hudfärg träffas och lär känna varandra. Omvänt gäller att när folk hålls isär blommar fiendebilderna.

Uppenbart har rasism, främlingsrädsla sina motorer i både fikarum och organiserade budskap där man pekar ut grupper som inte anses önskvärda och tilldelar dem kollektiva egenskaper. Kunskap och kurage behövs för att vänligt men aktivt bemöta dessa varje gång var man än möter dem. Alla kan skapa tillfällen där människor möts för att förtunna främlingsrädsla. Ett Asylkafé i Askersund visar vägen.