Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Jag sitter på balkongen och njuter behaget av aftonsvalkan efter dagens hetta. Jag tänker på byn Grez sur Loing. En liten by sydost om Paris vid floden Loing. Platsen för en berömd dåtida konstnärkoloni och för alltid inskriven i den svenska kulturhistorien genom Strindberg och framförallt mötet mellan Karin Bergöö och Carl Larsson.
Det är aftonsvalkan som föder associationen till Grez. Där ser man i kvällningen äldre distingerade herrar stå utanför husen och försiktigt vattna sina pelargoner eller ansa en ömt vårdad, prunkande rosenbuske. Ofta iförda trädgårdsförkläde i blåtyg, med fickor för allehanda saxar att klippa bort en slokande blomma eller ett icke önskat skott.
Jag satt, med lätt resväska, i ett litet sällskap på en uteservering i Paris. –Nu ska vi se om man kan lita på Strindberg. Han skriver 1886 i boken om franska bönder: För att komma till Grez beger man sig till Gare de Lyon, tar tåget till Bourron och sedan en droska sista biten. – 1886? Lycka till, sa sällskapet ironiskt. Men si, det stämde. Väl på stationen: - Bon jour, madame. Jag vill ha en biljett till Bourron. Utan att tveka tryckte hon fram en biljett, begärde ett antal francs och önskade lycka till på resan ut till landet.
Vi var fem gäster som möttes i hotellets matsal. Det var jag och fyra anläggningsarbetare, som på dagarna höll på med en intrikat restaurering av bron över floden Loing. Nyduschade efter en het dag med tunga stenblock såg de med förväntan fram mot middagen. Servitrisen, en medelålders dam. som uppenbarligen låtit sig väl smaka av ställets rätter drogs in i en ordrik sofistikerad beställning, där måltidens alla faser och innehåll finkalibrerades. Från köttet, legymerna, vinet, ostarna, efterrätten till avrundningen med kaffe o konjak. Så löpte måltiden på, recenserades med sakkunskap och stundom divergerande åsikter. Huruvida denna matkultur var gängse bland grovarbetande franska män kunde jag inte avgöra.
Krögaren kom in –lätt beskänkt av en dags vinslattar som inte fick förfaras - och meddelade att nästa dags middag blev vid en tidig timme. Det var semifinal mellan Holland och Västtyskland i fotboll. Han avsåg att stänga restaurangen och se matchen på tv med sina vänner. Även vi gäster inviterades.
Här ska inskjutas att bron över floden Loing inte är vilken bro som helst. Bron är kort och gott byns och regionens främsta sevärdhet och stolthet. Den är avmålad av konstnärer från snart sagt hela världen, liksom utsikten från bron, därutöver beskriven av namnkunniga författare. Från närkingsk horisont känd som platsen för Carl Larssons romantiska frieri till fröken Bergöö. Nåväl, bron hade sprängts av tyskarna under andra världskriget och sedermera reparerats men nu i behov av en kompletterande översyn.
Så kom nästa kväll. Krögaren hängde ut en spretigt handtextad skylt att etablissemanget tyvärr höll stängt. Vännerna började droppa in, försågs med sittplats med tv:n inom synhåll och rikligt med drickbart inom räckhåll. Hög stämning från början. Alla ville se Holland vinna över tyskarna. Det gick inte så där för Holland och stämningen sjönk. Allt vändes i triumf när van Basten dundrade in en otagbar boll i den västtyska buren. Bifallet var starkt i lokalen. En äldre herre hojtade; - Där fick de för våran bro. Yngre personer, inte ens födda när tyskarna sprängde, såg frågande ut men några äldre höjde sina glas mot den gamle manen. Krögaren hämtade in ett gäng flaskor till, nu av betydligt finare märke
Innan sällskapet upplöstes förkunnade värden: Det är inte bra för affärerna, men jag stänger restaurangen även för finalen. Ni är lika välkomna då. Själv hade jag lämnat Grez när Holland tog guld. Dock hade jag dessförinnan hunnit med promenader och sett floden i skymning från bron och de sirliga äldre männen i aftonstunden vårdande sina rosor.
Ulrik Jansson
Ulrik Jansson är f d gymnasielärare i Hallsberg som kan det mesta om bygdens historia, dokumenterat i flera böcker. Han vill ge perspektiv på nutiden genom att hitta historiska spår.
Inlägg
Biter nya svenska stålet? 14 mars gammal flyttdag Historien om slavskolan Så fick vi vaccin Vikingarnas jul Hästlunk styr Biden Tala om tideräkning Wigforss (S) visar vägen 1928 Sverige först erkänna USA Bekanta från förr Pressfrihet inte självklar En riktig karantän Influencers för tryckfrihet Först med tryckfrihet Engelska banbrytare Då föddes skräckromanen Läsa Boccaccio hjälper Om svenskars förfäder Gästgiveriet som flyttade Fritid före Reinfeldt Konst på Waldemarsudde Tulpaner och girighet Överlevnadskonst Historiskt var ordet Om samtal Flykting passade in Mästersmeden började med spik Leve Skomakarveckan Rika tar för sig Upproret i Tiveden Läslusten blommade Jag fick ett sketbrev Växtvärk i Hallsberg Livslängd förr och nu Om kvarnstenar Kvinna i bergsmansbyn Vi här uppe, dom därnere Kata, sensationell kvinna Om studentmössor Gamla verktyg håller än Lantbruksrörelsen firar 100 år Askersund i praktverket När bonden gick med bössa Främlingsrädsla Den gripande bilden När Karin tog plats När kriget kom Allés skolgård ett sädesfält I döda andars svenska sällskap Mord efter hatrykten Ost var kvinnokultur I ramslökens rike Dragna värjor De gick inte på pumpen Hedrar Julia 8 mars Vår franska by, ett bokslut Vår franska by som dog Downton Abbey och den arbetsfria klassen Att vara språkvän Kommissarie Kempes näve Sörgård och skallemätare Resan till Resville 40-tal med självhushåll Älskade hästar Trull i ny kostym Flyktingar bär med sig hopp Fotboll på tv i Grez Edlas kaka när Karin firas På tal om greker Ladan på Torp En god cigarr Att starta om historien Att vakta järnvägen Om försvarskostnader Generositet över gränser Lång tradition av kvinnligt fredsarbete Titt på undantaget Tanzania Kvinnokamp i Hallsberg Främlingsrädsla kan kureras Bygdehistoria i bild Bilden av Hallsberg förskjuts Tomten väckte läslust! Grattis Adventskyrkan, 70! Dåtida “käbbel” Trapp, ett historiskt hus Tromben vid Hallsberg På Anckarströms vis Ett tusen ånglok Lägg på luren! Älgjakt enl. Caesar De lyfte folkskolan