Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Sveriges och svenskars hållning till Ryssland och till ryssar har alltid varit tudelad. Å ena sidan fiendskap och rysskräck, å andra sidan ivrigt intresse för den ryska marknaden med dess affärsmöjligheter. Avtryck av detta dyker upp såväl i historieböckerna som i landskapet. Som här som ett utropstecken ut i Skagern.
Den sticker ut som ett utropstecken i sjön Skagern, vid Skagersholm, piren från fornstora järnbruksdar med det kulturminnesmärkta båthuset i funkisstil längst ut i vattnet. Ett båthus byggt av pengar tjänade i en spektakulär affär med bolsjevikerna kring 1920. Byggnaden från 1930 har tydliga drag av tidens modernistiska arkitekturstil, funktionalismen. Taket är täckt med eternitplattor, ett material som fick sitt genombrott i samband med Stockholmsutställningen år 1930.
Till huset är knutet två namn – konstnären Frans Timén och hans vän och skolkamrat Gunnar W. Andersson. Frans Timén var Vänersborgare, det hävdas bestämt i den stan. Inte minst av ett sällskap måhända med ett namn inte helt följt med i tiden; Vänersborgs Söners Gille. Detta trots att han levde större delen av sitt liv i Örebro (1936 -68), målade vid Skagern och med förkärlek i Bergslagen.
Så satt han i sin atelje i övre våningen på båthuset vid piren i Skagern. Ansedd målare, ledamot av konstakademin, representerad på Nationalmuseum och i en rad andra prestigefyllda sammanhang. Och naturligtvis på vårt länsmuseum. En stillsam konstnär med sinne för de små förbisedda detaljerna.
En helt annan typ var Trollhättepojken Gunnar W. Andersson, som näst intill övermodigt djärvt hämtade hem den storsvenskaste av affärsorder, nämligen att tillverka och sälja 1 000 järnvägslok till bolsjevikerna 1920. En affär - pikant kryddad av berättelsen om två strängt bevakade fartygslaster om 19,56 ton fint guld i mynt till betalningen.
G. W. Andersson var affärsman, som gjort affärer med det gamla Ryssland. 1920 inkallades han som rådgivare till finanskretsar som vädrade affärer med de nya makthavarna. Då såg han sin möjlighet. Han framförhandlade för egen räkning ett magnifikt förskott av ryssar i skriande behov av lok. Utan att satsa en egen krona köpte han NOHAB i Trollhättan och sydde ihop ett intrikat nät av metallföretag och började göra lok. Lokleveranser kom i gång i rasande tempo.
Så kom bakslaget. Ryssarna bytte fot i synen på utlandsköp. NOHAB fick acceptera en halverad order och lägre pris. Detta ledde till en avvecklingsprocess och så småningom till en rekonstruktion av NOHAB.
I samband med SAAB-debaclet och Victor Muller gjorde Trollhättans historia en lite lustig abrovinkel och var tillbaka i ryssaffärens atmosfär. En djärv entreprenör träffar en ryss ur ett svårtytt sammanhang med stora pengar i potten. I en sådan miljö kan någon flytta om pjäserna och kontrakten förlorar mening.
Men där slutar parallellerna. Gunnar W Andersson kunde låta stolta Trollhättebor se 500 stora lok lyftas på båt av den urstarka lyftkranen på kajen. Detta var något annat än några bilar som flyttas från ett stoppat band.
Vad Gunnar W. Andersson beträffar kunde han efterhand dra sig tillbaka till Skagersholm, bygga sitt stilrena båthus och umgås med vännen sedan skoltiden, Frans Timén. Han var väl stadd med sju miljoner i provision från ryssaffären. Sedan skänkte han Skagersholm till Kooperativa förbundet. Hans konstsamling hamnade slutligen på KF:s Vår Gård.
Ulrik Jansson
Ulrik Jansson är f d gymnasielärare i Hallsberg som kan det mesta om bygdens historia, dokumenterat i flera böcker. Han vill ge perspektiv på nutiden genom att hitta historiska spår.
Inlägg
Biter nya svenska stålet? 14 mars gammal flyttdag Historien om slavskolan Så fick vi vaccin Vikingarnas jul Hästlunk styr Biden Tala om tideräkning Wigforss (S) visar vägen 1928 Sverige först erkänna USA Bekanta från förr Pressfrihet inte självklar En riktig karantän Influencers för tryckfrihet Först med tryckfrihet Engelska banbrytare Då föddes skräckromanen Läsa Boccaccio hjälper Om svenskars förfäder Gästgiveriet som flyttade Fritid före Reinfeldt Konst på Waldemarsudde Tulpaner och girighet Överlevnadskonst Historiskt var ordet Om samtal Flykting passade in Mästersmeden började med spik Leve Skomakarveckan Rika tar för sig Upproret i Tiveden Läslusten blommade Jag fick ett sketbrev Växtvärk i Hallsberg Livslängd förr och nu Om kvarnstenar Kvinna i bergsmansbyn Vi här uppe, dom därnere Kata, sensationell kvinna Om studentmössor Gamla verktyg håller än Lantbruksrörelsen firar 100 år Askersund i praktverket När bonden gick med bössa Främlingsrädsla Den gripande bilden När Karin tog plats När kriget kom Allés skolgård ett sädesfält I döda andars svenska sällskap Mord efter hatrykten Ost var kvinnokultur I ramslökens rike Dragna värjor De gick inte på pumpen Hedrar Julia 8 mars Vår franska by, ett bokslut Vår franska by som dog Downton Abbey och den arbetsfria klassen Att vara språkvän Kommissarie Kempes näve Sörgård och skallemätare Resan till Resville 40-tal med självhushåll Älskade hästar Trull i ny kostym Flyktingar bär med sig hopp Fotboll på tv i Grez Edlas kaka när Karin firas På tal om greker Ladan på Torp En god cigarr Att starta om historien Att vakta järnvägen Om försvarskostnader Generositet över gränser Lång tradition av kvinnligt fredsarbete Titt på undantaget Tanzania Kvinnokamp i Hallsberg Främlingsrädsla kan kureras Bygdehistoria i bild Bilden av Hallsberg förskjuts Tomten väckte läslust! Grattis Adventskyrkan, 70! Dåtida “käbbel” Trapp, ett historiskt hus Tromben vid Hallsberg På Anckarströms vis Ett tusen ånglok Lägg på luren! Älgjakt enl. Caesar De lyfte folkskolan