Drottning Kristina som Arbetsdomstol

När personalfrågor
sköttes med värja

Ingen torde ha undgått att märka att ett statsråd fått sparken på grund av olämpliga kontakter. Beträffande själva proceduren har konservativa uppe i vip-logen höttat med lornjetterna och ansett pjäsen på scenen tafatt och långsam. Föga förvånande i en tid då allt fler drömmer om statsmän med nypor.

Annat drag var det i ett ärende orkestrerat av Drottning Kristina. Gamla människor minns historielektionen då skolläraren med darr på rösten berättade hur den store Gustav Adolfs dotter avsvor sig den tro hennes far dött för, lämnade riket och flyttade till Rom för ett liv med läsning och böner.

Drottningen hade abdikerat från Sveriges tron, men ingalunda från sin titel. Hon var en drottning utan land med dyrbart kungligt hov. Hon hade fått - med dagens ordval - ett rejält avgångsvederlag i form av pensioner. Men hemlandets krig kostade– dessvärre slog bromsen till.

Pekuniära problem ledde drottning Kristina in på ett våghalsprojekt. Upplägget var att Frankrike skulle norpa åt sig staten Neapel i Italien från Spanien och sätta Kristina som drottning där – med tillhörande inkomster. Men det fanns en visselblåsare och planen föll.

Alltså, Kristina befann sig 1657 på besök i Frankrike på slottet Fontainebleau. En dag bad hon slottsklostrets prior pater Le Bel att komma till Hjortarnas sal. Där fann patern hennes svenska majestät samtalande med en av sina höga dignitärer, hovstallmästaren markis Monaldesco. I bakgrunden såg han tre män. Patern har livfullt beskrivit scenen. Drottningen visade markisen dokument, ansatte honom med frågor. Han å sin sida försökte förklara. Slutligen efter två timmars förhör och försök till förklaringar föll han på knä och bad om nåd.

Drottningen vände sig till patern med orden: - Högvördige fader, jag drar mig tillbaka. Jag överlämnar denne man till er. Bered honom till döden, ha omsorg om hans själ. Själv gick hon lugnt till sina rum.

De tre männen i bakgrunden drog sina värjor. Vad de inte räknat med var att markisen bar en stålbrynja - den tidens kevlarväst – under sin praktfulla klädsel. Efter en lång kamp fick en av de tre in ett hugg i markisens hals.

Drottniungen reste tillbaka till Rom, försjönk i sina böcker och konstsamlingar. Fransmännen grumsade men var nog inte över hövan uppbragta över drottningens tilltag på fransk mark. Markisen var trots allt drottningens undersåte. Tidens manér fanns kvar efter kardinal Richelieus tid. Tiden Birger Sjöberg sjöng om: ”På Richelieus tid var en fallgrop som noll, och en dolk liksom en leksak, ser Frida,”