Om Veblen hade sett
Downton Abbey

Klädkoder befriade från arbete, noterat av Thorstein Veblen.

När eftertexten rullade efter sista avsnittet av Downton Abbey dök tanken upp att låna hem och läsa om en bok jag läste i unga dar nämligen Thorstein Veblens bok The leisure class – Den arbetsfria klassen. Veblen, samtida med seriens slottsliv, fast i USA, borde kasta ljus över ett spektakulärt leverne som väl svarar mot bokens titel. Och si, det gjorde den. Jag antar att såväl manusförfattare som regissör fördjupat sig i avsnitt av boken när de utmejslade episoder, koder och beteenden.

Thorstein Veblen var en bondpojk med rötter i en norskättad invandrarfamilj i Wisconsin. Han började sin akademiska bana med ett renommé som en ytterligt schavig kuf som levererade usla föreläsningar. Måhända en lidnersk knäpp men plötsligt, 1899, var han stjärnan på den akademiska himlen med boken Den arbetsfria klassen. Trots berömmelsen som lärd ekonom och sociolog var hans privatliv rörigt. Han flyttade eller drevs från det ena lärosätet efter det andra.

Nå. Apropå Downton Abby. Ett slott behöver förstås tjänsteandar, men varför detta överdåd? Överdådet, enligt Veblen, var till för att affischera slottsherrens anseende och heder och befästa familjens och hans klass absolut överordnade ställning. Av tjänarna fordrades i sin tur inte bara att de skickligt utförde sina sysslor. Tjänarens främsta skicklighet bestod i att i tjänandet betona sin underordnade ställning. Grandiose butlern Carson behärskar båda sidorna av detta till fulländning och övervakar att de honom i rangordning underställda iakttar vad som anstår den tjänande klassen.

Slottsfamiljens allt överskuggande uppgift i livet var att nogsamt vårda sitt och klassens ”sätt” och ”det passande” i sin position i samhällstoppen. Ett värv som var medlet att visa upphöjdhet men som också krävde självdisciplin. Klädkoden, så beundrad i serien, signalerade frihet från arbete kopplad till kriterierna för ”passande” icke produktiva sysselsättningar. Det kunde som i Downton Abby vara i sin ordning att lägga sin tid på att vara racerförare eller att vid sidan av pyssla med en modetidning. I fallet Downton Abbey var det bara det mest fruktade - hotande ekonomisk nedgång - som kunde besegra våndan att låta familjemedlemmar arbeta produktivt med gårdens jordinnehav.

Veblen fortsätter att fascinera med nära en halv miljon träffar på Google bortåt nittio år efter hans död. Skarpsynt, ironiker av rang som granskar det samtida amerikanska industrisamhället med dess uppseendeväckande ekonomiska ojämlikheter. Extra rolig är han när han i förbifarten hudflänger sina hatobjekt: idrottsmän, fotbollspelare, jägare och prästerskap. Genom att lansera begrepp som uppseendeväckande lyxkonsumtion eller tillvita företagsledares insatser omdömen som ”organiserad oförmåga” blir man populär men inte älskad.

Enögda samtida ekonomer, fasta i tanken på rationalitet i affärer, economic man-tanken, fick en retfull näsknäpp av Veblens lag. Han påpekade, ingalunda försynt, att en lyxvara – mot deras teser - fick betydligt större efterfrågan om säljaren höjde priset på varan ett bra snäpp.

Thorstein Veblens popularitet i vår tid bygger på igenkännandet av dagens aktualiteter i det nu än mer ojämlika samhället. Direktörer och småpåvar som tappat omdömet i jakten på lyx, bonusar och pensioner. Rikingars uppseendeväckande lyxkonsumtion med slott, herresäten och sportbilar i flermiljonklass i garaget. Vidunder– som de förmodligen inte bör och kan köra. I varje fall inte fortare än i 120. Även rutavdragsöverdrifter kommer osökt i tankarna.

Det skulle inte förvåna om han citerades i inlägg på toppmakthavarnas möte i Davos. Nätet antyder att herrar av den kalibern gärna söker en intellektuell touche genom att droppa namnet Veblen, helst förbundet med något uppsnappat citat.

Boken Den arbetsfria klassen – knappast lättläst -finns i en ny något förkortad upplaga från 1986. Originaltexten på engelska kan hittas på nätet.