Lära av historien

”Käbblet” mellan partier
kan skapa nya möjligheter

Det råder som bekant en viss turbulens i det svenska politiska livet. Oavsett hur det löses framkommer en trötthet på ”käbblet”, Ett uttryck som kan vara förklarligt, men också ett uttryck för tankelättja. Situationen är inte unik och kan skapa nya möjligheter

Så har vårt svenska ur gått från XII till I.  Se där ett sådant där välfunnet uttryck som historielärare kunde droppa för att ge hållhakar för minnet. I det här fallet  övergången från det karolinska enväldet med Karl XII till det vi kallar frihetstiden under Fredik I

Det var då kungamakten avlövades på makten till förmån för riksdagen, som manhaftigt kallade sig Riksens maktägande ständer. Den hade i sin tur  kontrollen över Riksens råd, som vi kan kalla regeringen. Så uppstod efterhand två partier. Först ut var ett parti med hög svansföring och med det i deras tycke adekvata namnet Hattar och sedan kom Mössorna. De senare vred smädeordet Nattmössor ur hattarnas händer genom att anta namnet Mössorna. Vid sidan fanns  det kungen närstående Hovpartiet som då och då hade en vågmästarroll.

Om det idag är trassligt med maktskifte, så var det betydligt trassligare då när det inte fanns varken lagar om saken eller praxis. Vinnande parti fick  peta undan herrar  med fel ”färg”  i ”regeringen” genom att åtala dem för felaktigheter – de licensierades som termen löd . Kort sagt var maktskifte komplicerat

Frihetstidens partiväsen hade redan då sina kritiker. Det fanns utrymme för uttrycket ”käbbel” En bonde utryckte 1700-talets politikerförakt om partierna: - De måtte vara skälmar och förrädare bägge två.

Även eftervärlden har uttalat sig kritiskt. Andra historiker har uttryckt stor sympati för den alltmer mogna politiska debatt som växte fram. Då såddes många kloka tankefrön, som mognade i ett senare århundrade. Stillsamma men lysande personligheter granskade det svenska samhället, med adelsprivilegier, med allt småfolk undanträngt från varje inflytande och lagens hårdhänthet mot samhällets bottenskikt.

Kaplanen Anders Chydenius hade del i en stor tanke, nämligen om tryckfriheten som nödvändig för medborgarna i ett samhälle där partier behövde laglig rätt att debattera offentligt och granska beslut. Så skapade 1766 års riksdag tvillingparet  tryckfriheten och offentlighetsprincipen, alltså rätten att inom vissa råmärken  fritt uttrycka sin mening och rätten  att få tillgång till och trycka av allmänna handlingar. Som en fjäder i den svenska hatten kan tillfogas att detta är den första lagstiftningen i sitt slag i världen och därtill ensamt om att vara grundlag.

Lagen må ha modifierats, men grundtanken från 1766 är redskapet som möjliggör till exempel Uppdrag granskning i TV eller ger justitiekanslern grund att åtala sturiga småchefer, som försökt pressa fram vem som ”pratat med tidningarna”.

Visst, partiväsendet hade på grund av företrädarnas tillkortakommanden hamnat i allvarliga problem. Den unge Gustaf III kunde utnyttja trötthet på ”käbblet” för sympati för sin kallblodigt eleganta kupp som eliminerade systemet. Sedan är det en annan fråga vad han kastade ut med badvattnet.

I vår dagsaktuella situation reses oroliga frågor om hur det ska gå för Sverige. Vad 1700-talets Sverige beträffar gick det i många stycken lysande. Kulturlivet blomstrade. Vetenskapen firade stora triumfer. Man behöver bara nämna namn som Linné, Celsius och apotekaren från Köping, Carl Wilhelm Schele, syrets upptäckare som världskänd grädda inom naturvetenskapen.  Ekonomin fick inkomster från den unikt framgångsrika järnexporten. Järn stämplat i de uppländska bruken var guld värt och oundgängligt i finsmedjorna i Sheffield och andra smedjor, där den industriella revolutionen började. Jordbruket började utvecklas sakteliga.

Visst, förekom krigiska äventyrligheter, men i stort sett kunde landet glädjas åt ”fredens ljuva sötma”. Den utvecklingen antyder att ett land kan ta sig fram även under tider av ”käbbel” på områden som inte kräver övergripande beslut. Men de senare är dessvärre många och angelägna.