Perspektiv på Hallsberg

Vad ger en ort
dess självbild?

I skrivande stund röjer maskinerna bort de sista resterna av Folkets Hus i Hallsberg. Deras arbetsyta är vad man ser i förgrunden på bilden. Ett långt vitt hus – Fischerska huset – med uthus i förfall. Snett bakom en skymt av källarmästare Lindahls kägelbana där ungherrarna vid SJ och telegrafen tillbringade sommarkvällarna med kägelspel. Omgivna av rosendoften från trädgårdarna och lukten från Thermaenius svinhus och gödselstack.

Hallsberg 1886 Foto Hallsbergs kommunarkiv

Lantmätare Tengvall pekade ut Fischerska tomten som plats för folkskola. Vilket inte blev av. Postverket fullföljde heller inte att bygga kontor. Det blev i stället Folkets Hus.

Platsen Hallsberg föddes med stora förhoppningar som järnvägsknut. Men hade ”en svår barndom och uppväxt”. Hallsberg blev inget Katrineholm eller Nässjö. Hallsberg fick inga industrier att tala om. Tröskfabrikens yrkesfolk och deras familjer rymdes i en arbetarlänga. Att sälja öl och en kopp kaffe till varandra gav ingen skjuts. Det tog nästan 20 år innan bebyggelsen tog försiktig fart. Det tog trettio år innan det byggdes skola. Det tog 82 år innan platsen fick kyrka. Men samtidigt arbetades för daglig brödföda och för framtiden. Horisonter lyftes i missionshus, nykterhetsloger och Folkets hus.

Hallsbergarna fick vänja sig vid att folk åkte förbi, till städer eller till Amerika. Göran Rosenberg har några reflektioner om Södertäljes tidiga år. En plats man också åkte förbi. Han tänker att folk som ofta far förbi en plats kanske börjar få fördomar om den platsens folk, som lite mindre världsvana, lite mindre företagsamma, lite långsammare, ja kanske rent av lite dummare. Människor och platser som formas av att ständigt bli betraktade i förbifarten kan av samma skäl få uppfattningen av att de inte är värda så mycket mer.

Ibland känner man igen detta i Hallsberg. Men långt ifrån alltid, se bara kolonnerna av bussar till gymnasieskolan varje morgon eller i en annan tappning långtradarna och containertågen med gods från alla världsdelar till de fantastiska förråden på utfarten mot Brändåsen.

Det verkar ändå ligga något av ett kollektivt komplex i ivern att städa bort småfolkskulturen i gaturummet, och därmed folkminnet. Trähus med minnen från gamla landsvägens tid och nu senast Folkets hus är inget att visa upp för förbiåkande. Må vara, men då glömmer man talesättet att framtiden har ett långt förflutet. Skyltarna på Folkets Husfasaden kan ses som ett utkast till en roman eller en avhandling om Sverige under andra hälften av 1900-talet.

Med sin arkitektur, sin storlek och sin funktion som central mötesplats tillförde Folkets hus Storgatan avgörande värden som nu är borta. Nu flyttar definitivt tyngdpunken från Storgatan på åsen söderut ner mot allén. Där finns de moderna bostadshusen, där finns de mest frekventerade butikerna; mataffärerna, apoteket, Systembolaget och andra nya affärer. Där ligger den eftersökta gymnasieskolan, som effektivt vederlägger alla uppfattningar om en ort där man ”rentav är lite dummare.”

Problemet är bara att de förbifarande som händelsevis blickar ut genom tågfönstret inte kan se detta nya och kan korrigera eventuella fördomar om Hallsberg. Vem ser en framtid i en glugg i en husrad?