Erik Dahlbergh, en tecknande krigare

Ståtlig bildskatt om Sverige
kryddad med fejkad knorr

Askersund, med sin ståtliga landskyrka till vänster i bilden och med den blygsamma staden i bakgrunden, representerar Sydnärke i den ultimata ”soffbordslektyren” Suecia Antiqua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”. Ett praktverk avsett för Europas furstar som ett led i diplomatin. De svenska musklerna svällde efter Westfaliska freden 1648 och det gällde att visa att huvudstaden, landets städer och slott svarade mot den militära makten.

Mannen bakom detta unika bildverk är Erik Dahlbergh, f.1625. Från enkelt ofrälse stånd med namnet Erik Jönsson, snart ändrat till Dahlbergh, marscherade han genom 1600-talets byråkrati och krigiska värv till adelskap och titlar.( Mer om denne barockepokens storman i en senare krönika.)

Må vara att han tillbringade stora delar livet i krutrök eller chefade för stormaktens hefästningar. Han tog sig rejäl tid till sina genuint kulturella intressen i kontakt med de kontinentens yppersta gravörer och med de främsta konstnärerna i Sverige bl.a. hovmålaren Ehrenstrahl. Hos dem sög han i sig kunskaper att skapa bilder. Man kan säga att det var som självlärd konstnär han med statens stöd arbetade med Suecian

Arbetet med praktverket påbörjades 1661. Planen var fyra stora volymer planscher med text från historiker. Men krig och ofärd kom emellan. Dahlbergh dog 1703 och efter Poltava självdog arbetet. Då var arbetet långt ifrån klart. Sammanlagt 353 planscher med 469 motiv kom dock att utges i bunden form på 1700- och 1800-talet. Även om det aldrig blev färdigt kom verket att bli populärt och har ända fram i nutid presenterats i mer eller mindre goda trycktekniker.

Här är hans bild av Stockholm från öster som visar upp en anslående huvudstad med slottet, praktbyggnader och kyrkor och ståtliga borgarhus. Fartyg från olika hav i hamnen och arbetande människor i förgrunden.

Arbetsgången för en sådan här bild var följande: Han gjorde skisser på ort och ställe med blyerts. Med stöd av dem gjorde han sedan utkast till en förlaga, oftast med fjäderpenna och bläck. Denna första förlaga bildade sedan utgångspunkt för den slutliga som i de flesta fall utfördes i blyerts samt laverades i grått. Sedan fick framstående gravörer göra planscherna.

Gravyrtekniken var etsning på kopparplåt. Ett värv som krävde stor sakkunskap och tid. Den kunskapen fanns inte i Sverige. Många av de första plåtarna graverades i Paris. Senare flyttade holländare till Sverige och tog hand om arbetet.

Detta praktverk över svenskt 1600-tal har beundrats, studerats och diskuterats av de lärda. Klart är att bilderna inte alltid är fullt sanningsenliga. Han kan ha bättrat på intrycket av en påver stad med att lägga till flera byggnader, eller instruerat gravörer att lägga på en extra våning i husraderna. Det hände att han från ritningar tecknade slott, som aldrig blev byggda.

När man begrundar Dahlberghs flit som tecknare må man tillåta sig en mer trivial reflektion kring hans trägna arbete. Motiv bortom Stockholms horisont krävde resande. Långa resor i vagn eller på hästryggen. Hans dagbok ger vid handen att dagsetapperna i regel slutade vid de föga ståndsmässiga värdshusen längs de usla vägarna. Säkerligen var han lättad när han skymtade Stjernsunds slott, väntad av herrskapet.

Dahlbergh spred med ett av Sveriges viktigaste bokverk en ståtlig bild av Sverige. Han må vara förlåten när han blir påkommen med en och annan fejk-knorr för att bättra påvra miljöer.

PS. Arkitekten Jean de la Vallé och Dahlberg samverkade kring byggandet av landskyrkan i Askersund. Kyrkan var färdig 1670. Dahlbergh har ritat tornet och det Soopska gravkoret. Det senare vid ett besök på Stjernsund den 4 mars 1665. DS