”En skimrande båge med
färgernas mångfald”.

När kritiken blossar på sina håll mot utrikesministerns feministiska utrikespolitik kommer jag att tänka på den massiva svenska traditionen av kvinnligt fredsarbete. Redan Fredrika Bremer skrev i mitten av 1800-talet appeller publicerade i London och Stockholm för internationella föreningar för fred. Sedan har vi en lång rad framträdande kvinnor : Ellen Key, Elin Wägner för att nämna två tidiga. Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin tillhör en enare tid. Alla kvinnor som gjort sig hörda både i hemlandet och internationellt.

Därutöver förekom ett massivt gräsrotsarbetet i lokala fredsföringar landet över, särskilt i början av 1900-talet. Självfallet finns där ett mäktigt  arv av en glöd som levt vidare både i familjetraditioner och i folkminnet i allmänhet.

Jag blir stum av beundran inför kraften, insikten och klarheten när jag läser ett tal av Ellen Key hållet bara fyra månader efter första världskrigets utbrott.  Krigsentusiasmen levde fortfarande bland de stridande, Hon konstaterar hånet från nationalisterna. »Nu är det slut med fredspipornas olåt; nu slippa vi det feministiska jollret mot kriget, nu har verkligheten tystat fredsfårens bräkande”.

Hon ger svar på tal. Hon målar upp  Europas sorgliga sammanbrott efter en så småningom  kommande fred. De otaliga människoliven som offrades, den materiella och kulturella förödelsen.  En bild som alltför väl sammanfaller med vad som blev verklighet.  Hon naglar fast nationalismen och nationalisterna som orsak till att världskriget blev oundvikligt.

Hennes långsiktiga mål är världssamfundet. Hennes diskussion gäller hur man på den långa vägen dit kan kämpa för de små stegen. Där hoppas hon på kvinnorna och deras kommande rösträtt, på et ökat politiskt inflytande från arbetarna

En del tankar är naturligt nog tidsbundna, men hon rör sig i ett ämnesområde som är tidlöst. Hon kunde givetvis inte ens förställa sig flyktingströmmar till Sverige från fjärran världsdelar. Men hennes bibliskt inspirerade bild om den fredliga samlevnadens möjligheter gäller än i dag:

”Dessa färgblinda (nationalisterna) ha aldrig sett den löftesskimrande båge, som höjer sig över den nu pågående syndafloden. Den bågen har sin glans just av färgernas mångfald. Den ger hoppet om att de olika folkens egenarter en gång skola bestå bredvid varandra under ett lika skönt samspel, ett lika fredligt sammansmältande som regnbågens färger.

 När vi nu har ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn må man begrunda en sentens: ”Patriotismen vill framför allt att det egna folket skall handla rätt. Men nationalismens lösen är: ”rätt eller orätt, mitt land framför allt” 

Nog verkar vår utrikesminister i en grundmurad feministisk tradition ifråga om hållningen till andra folk. Politiker och andra beslutsfattare  underskattar nu som oftast det gemensamma långa folkminnet.  Jag fick själv på 1970-80-talet som kommunpoliker en drastisk påminnelse. En äldre kvinna, medlem i en s-märkt kvinnoklubb gick på mig:

- Vet ni inte hut. Ska Transtensskolans elever få skjuta med luftgevär i självaste Folkets hus på något de kallar timmar till förfogande!  Jag såg nog frågande ut. - Det borde du väl veta att vi sossar i Hallsberg har bestämt att ta avstånd från allt som har med skjutande att göra.  - Nä, när bestämdes det?  - Jo du pojk. Det bestämdes 1921. På initiativ av en fredsförening som här fanns då.

Den som vill ta del av Ellen Keys föredrag om Kriget, freden och framtiden i dess helhet kan läsa den bok där den finns i tryck HÄR