Hästarna var våra
arbetskamrater

Jag såg häromdan ett videoklipp på Sydnärkenytt från Vretstorp, som inspirerade att skriva om hästar. Det gällde invigningen av en fin ridbana för Viby Rid- och Körsällskap. Extra roligt när en ungdomlig förening lyckas så väl. Tydligen kunde dess ledning inte bara rida och köra hästar. De kunde uppenbarligen tygla myndigheter och styra dem dit de ville. Som vanligt i sådana här sammanhang var det unga damer som höll i tyglarna.

Hästar har annars varit mannens stolthet. Högst i status stod en gång hästarna från Filip II:s kungliga stuteri i spanska Cordoba. Ett resultat av ett enormt avelsarbete. Dessa hästar kunde inte köpas. Däremot kunde monarker i Europa få en häst i gåva som en relationsskapande diplomatisk gest. Tydligen kunde gåvan gå vidare. Franske kungen skänkte nämligen Karl XI den spanska skimmeln Brilliant, som dessvärre föll för en dansk kula i slaget vid Lund. Där fick kungen tydligen ta över en mera ”bonnig” kuse som kom att gå under namnet Brandklipparen. Karl XI höll sig med ett omfattande stall. Hovmålaren Ehrenstrahl hade ständiga beställningar på hästmålningar ofta i naturlig storlek. Nu är kungliga hästar i Sverige reducerade till accessoarer vid kungliga bröllop.

Jag reser genom gamla Skaraborgs län – en gång ardennerland. Men jag ser inte en enda av dessa tunga trotjänare i hagarna. De försvann sakta men säkert när traktorerna blev vanliga på 1950-talet. Den populära Fergusontraktorn kom omgående att kallas Grållen, ett substitut för arbetskamraterna i stallet.

Tunga ardennerhästar vid vattenhon.

Hästpremieringar var ett folknöje. En satt, rundmagad, svartklädd godsägare med bambukäpp, med mandat från Hushållningssällskapet, stolpade med viss andnöd in i ringen av hästar. Beskådade sakkunnigt hästarna. Dömde ut eller godkände bondgubbarnas avelsston med genom att peka med käppen. Det delades ut kokarder, medaljer och pokaler.

Hästmarknader var en begivenhet. Marknadsplatsen för levande djur i Falköping bär ännu namnet Hästabacken. I själva verket var det tre marknader. Längst ner var gresabacken med svin och smågrisar. Sedan kom kor och kalvar. Högst upp handlades hästarna. Hästar visades upp, fick springa en stump. Det tittades i hästgap. Affären gjordes upp på ett kafé nedanför backen. Handslag, pengar ur en tumstjock sedelbunt och oftast en rejäl kaffekask.

Ja, sådant var ett nöje även för småpojkar. På nära håll från skolan fanns herrgårdens hingststall. Där fanns, stundom i en rastgård, en bjässe till hingst, med långt lurvigt hår runt hovarna. Det kunde hända under en frukostrasten att det kom en bonde med en märr.

Hingstskötaren hängde som en vante i remtyget när den väldige kom utfarande ur stallet mot stoet, gnäggande och frustande. Inga krusiduller, vulkanutbrottet var över väldigt snabbt. Hingsten lunkade med in till sin box. Bonden betalade språngavgiften, spände för sin märr och for hem. Vi fick lägga på ett kol för att hinna tillbaka till skolan. Jag antar att om skolbarn i dag kom hem och berättade om slika ting skulle det föranleda upprörda föräldramöten.

Jag fick i tidiga år hjälpa till att sela av de stora ardennerhästarna efter arbetsdagen framför plogen. Beskedligt böjde de ner huvudet så att jag kunde ta av betslet och sätta på grimman. Jag lirkade av remmen som höll ihop bogträna, lossade på gjorden under buken och drog av selen. Befriade från selen riste de på kroppen med en sorts välbehag och traskade i väg till vattenhon eller in i stallet. Nån vuxen tog hand som de tunga selarna från Stadlers sadelmakeri i Falköping och hängde dem på plats

Ardennerhästarna var arbetskamrater på gården på att sätt som ingen nutida traktorbonde kan förstå. De fick inte bara omsorgsfull skötsel. De omhuldades på ett närmat kärleksfullt sätt. En extra näve gröpe. En klapp på länden när de lunkade in i stallet. Det var ingen tvekan. Hästarna var husbondens stolthet.