Vittert sommarprat
om svenskheten

Vi hava från vår hinsides radskrivare erhållit en skildring från den vitterhetens olymp där våra stora svenska kulturpersonligheter numera dväljes, vilken skildring vi gärna vidarebefordrar till vår vidsträckta läsekrets nöje. Sagde skrivare återger det på sina håll goda humör som därstädes råder sedan nyheter influtit - om på änglavingar må vara osagt - från yran kring det svenska, som flödade närt av rosévinet på den så benämnda Almedalsveckan i Visby härförleden.

Några stora andar, som från sin höjd iakttager nutidens larm, tycka sig åter uppleva nationalromantiken, som de fruktat gått förlorad. Dock synes meningarna om svenskhet vara minst sagt delade. Vår skribent förtäljer:

- Jag fördes av en himmelsk betjänt upp till en terrass, påminnande om dem man ser på herrgårdar, där sällskapet samlats kring eftermiddagskaffe.

- Det smakar himmelskt, kvittrade en dame utan ansats att bjuda mig att smaka. Heidenstam, som satt i halv givakt på en obekväm stol, nedlät sig dock att salutera mig med sitt spanskrör.

Där satt de i små kotterier, konstnärerna runt Carl Larsson och Zorn. Den tidigare generationen, upplysningens folk, flockade runt den från värv ärekrönte amiralen, författaren och konstnären Carl August Eherensvärd. I ögonblicket halvlyssnade de på hans utläggning om sina insatser på äldre dar för fosterlandets jordbruk:

- Välståndet växer ur komockan. Komockan, mina herrar!

Samtalet återfördes raskt till Visby:  -Vilka härliga valkyrior som nu göra anspråk på att styra landet, utlät sig Anders Zorn. Annat att titta på än Branting. Jag skulle gärna målat av den högresta Anna om hon haft lite yppigare hull. Utan hennes lilla svarta, förstås, hö.hö

- Bror borde för tusan tänka på damsällskapet, avbröt Eherensvärd. Valkyrian må ha ett fördelaktigt yttre , men hon borde undervisas om att i Archives de la République i Paris förvaras arkivmetern. Den metern är universell. Det finns för böveln ingen speciell svensk meter.

- På samma sätt som upplysningen skapade metern är den av upplysningsfilosoferna och franska revolutionen formulerade rättighetsförklaringen universell. Att tala om svenska värderingar - som är ett konstigt ordval - är lika obegåvat som att tala om en svensk meter. Sedan är det en helt annan sak, som Montesquieu noterade, att vi lever olika i olika klimat.

- Bra talat, förklarade Heidenstam och saluterade åter med spansköret. Att upprepa ordet Sverige ett otal gånger är bara tröttsamt. När jag skrev sången Sverige skrev jag Sverige, Sverige, Sverige Fosterland. Sverige upprepat tre gånger. Där satt det. Perfekt! För alla tider!

- Amen, klämde fru Lenngren i. Pojkarne har växt upp och blivit så duktiga, åtminstone då och då. Eller hur, fru Larsson? Flytta för allt i världen fram till oss. Sitta där lite blygsamt hos din Carl.

Men nu var Heidenstam definitivt i gång: - På vår tid skrev jag och andra kloka män om Det svenska kynnet, ibland om Det svenska lynnet. Vikingaanda, kärlek till den friska naturen, oförstörda odalmän. Vi levde i en härlig tid, allt kretsade kring svenskheten.

Amiralen såg ut att famla efter värjan.

- Nationalromantiken var en konstig abrovinkel. Ni skapade god litteratur och konst, men i samma härad fanns det vetenskapliga och moraliska moraset med rasbiologin. Jag tillåter mig påminna om att det var vi upplysningsmän som förde Sveriges vetenskapliga rykte till absolut framkant, för att använda ett ord som nutiden brukar. Vi var internationella. Celsius och Berzelius geni beundrades världen över. Carl von Linne lät sina lärjungar botanisera i svenska hagar och sände dem ut världen över. Nyttig vetenskap! Därutöver, nota bene! Vi förde den universella rätten att fritt yttra sig till lag, nämligen tryckfrihetsförordningen

- Även jag har gett ett bidrag, inföll Carl Jonas Love Almqvist. Låt mig i all blygsamhet framhålla min snärtiga formulering, som ännu lever i folkdjupet - Blott Sverige svenska krusbär har.

- Bäste Love. Om din formulering: - Den går an. Nämligen så länge den gäller just krusbär, resonerade Eherensvärd. Men använt i överförd bemärkelse om folk är den förfärlig.

Där kom Artur Hazelius, fladdrande långrock och försök till danssteg: – Äntligen en som begriper, pojken heter Åkesson. Han sa så kloka ord om nyttan av folkdans. Svensk folkdans.

Men att folkdans skulle få unga män att sluta med jävulskap, förstår jag inte. Drängarna förr slogs så blon rann vid varenda dansbana. Beklaganden tisslades: - Arme Atrtur. Han har blivit skumögd. Han såg inte bockfoten .

Ehrensvärd såg trött ut. - Ursäkta en gammal man, jag har druckit mitt kaffe, Jag drar mig tillbaka. Jag har växt upp Finland, verkat i Sverige. Jag har rest i Europa och träffat många nationaliteter. Läs gärna, innan ni blåser ut aftonlampan, vad jag skrev en gång om svenskarna: - De supa, de skryta, de slåss, de öfva fåfänga, och deras högsta glädje är att blifva smickrade.