En älgskröna som
överlevt millennier

Ingen torde ha undgått att det är älgjakt i faggorna. Horder av jägare finputsar dyrbara vapen, provskjuter på älgbanor, besiktigar jaktkläderna medan svampplockare morrar över intrånget i skogarna. Kungen torde ha  prickat in älgjakt i kalendern. Om han inte har några nya egna blad att vända den här säsongen kan man underdånigst  föreslå majestätet  att vända upp följande blad  om besynnerlig älgjakt i Julius Caesars Anteckningar från det galliska kriget.

Detta utspelades femtio  år f.Kr. I sin bok lägger han också in notiser om germanerna.

 ”Vidare finns där de så kallade älgarna. De har ett utseende och en skiftande fäll, som i hög grad liknar stengetens, men de är något större och har trubbiga horn och ben utan ledknotor.] De lägger sig därför inte ned för att sova, och om de av någon olyckshändelse blir kullslagna, kan de inte resa sig eller ens ta sig upp från marken. De använder träd som viloplatser. Mot dem tar de stöd och sover så i något lutande ställning. Jägarna brukar spåra upp dem, dit de har för vana att dra sig tillbaka och brukar därefter lossa alla träden på platsen, antingen genom att gräva upp dem vid roten eller genom att delvis genomsåga stammen precis så mycket, att de nätt och jämnt behåller utseendet av att stå stadigt. Då sedan djuren efter sin vana lutar sig mot dessa, fäller de omkull de ostadigt stående träden med sin tyngd och faller samtidigt själva till marken”.

Så att säga, bara att plocka upp som en fallfrukt.

Man kan tänka sig att Julius Caesar fått historien till livs av nån lismande general som hört den i andra eller tredje hand  måhända av nån finurlig galler.

Om dåtidens galler hade samma överdådiga  galliska esprit som den som flertalet svenska barn på sin tid garvade åt i serieböckerna om Asterix och hans tappra galler. Ja då skrockade nog boksynta samtida galler åt den gamla vandringsskrönan.  - Och den stroppen gick på den!. En försmädlighet smakar alltid när man befinner sig under ockupation.

Skrönan kom att bli förmodligen Europas mest berättade. Caesars story hamnade sedan även hos Tacitus. Därmed närmast obligatorisk i latinplugget  i hela Europa.  Skaradjäknar uppjagade ur sänghalmen i härbärget vid Sorbonne, kungabarn och unga adelsmän med privatlärare , artonhundratalets präststuderande, nittonhundratalets läroverksungdomar. Alla traglade latin. Alla generationers lärare må ha sett fram mot historien om älgarna. Detta för att få ett lite lättsamt ögonblick och på gott lärarvis få ett skratt med sina elever.

Även jag testade som historielärare älghistorien. När elever hörde ordet galler spred sig ett samfält leende i  klassen. Asterix!! Men själva älghistorien – ja,den föll platt.

Han må ha varit den store Caesar som kunde sammanfatta en historisk bragd med en stålblank one liner: Jag kom, jag såg, jag segrade. På latin än mer hårdkokt därtill med allitteration Veni.vidi. vici.

Dock, nog kvicknar den inneboende lille anarkisten till vid tanken på mer än ett milleniums fniss i lärdomens plantskolor åt en superstorhet. Världshistorien behöver slikt.