Filmen visas på Bio Folkan onsdag 11/11 kl. 14.00 och 19.00. Visas även på Folkets Bio, Askersund, lördag 14/11 kl. 18:00.

Tjuvheder
Drama, 2015, Sverige
Regi: Peter Grönlund
Medverkande: Malin Levanon, Lo Kauppi, Jan Mattsson
Längd: 97 minuter

Långfilmsdebut med hjärta

Minna (Malin Levanon) befinner sig i utkanten av samhället och drar in sitt levebröd på att kränga droger. När hon blir av med sin lägenhet är utvägarna icke existerande och desperation får henne att lura pengarna av en langare. Minna drivs på flykt och träffar av en slump Katja (Lo Kauppi) som tar med henne till en illegal bosättning. De båda kvinnorna skapar sig en dräglig tillvaro och njuter av att vara del av en gemenskap, men det dröjer inte länge innan Minnas förflutna hinner ikapp henne …

Tjuvheder är Peter Grönlunds långfilmsdebut och är en bearbetning på hans novellfilm Gläntan (2011) som var del av Svenska Filminstitutets satsning på unga filmare. Novellfilmen hade en intressant premiss och påvisade ett öga för socialrealism, men var på det stora hela en ganska stillastående historia som aldrig riktigt rullade igång. 

När det utannonserades att Grönlund således omarbetat grunden för Gläntan till en långfilm var jag aningen tveksam till om projektet verkligen skulle hålla för det saftigare formatet, men som tur är infriades inte mina farhågor. Tjuvheder visar sig istället vara en riktig pärla på det radhalsband som är filmsverige.

Anslaget är nervigt och engagerande med ett narrativ som hela tiden rör sig stadigt framåt. Tempot är varken rasande snabbt eller sövande långsamt utan har istället den där behagliga balansen som är så svår att få till. Tonen är rå men inte alls utan ömhet. Inbakat i denna film finns både ett stort hjärta och mycket värme. Man får känslan av att Grönlund verkligen bryr sig, både om det han vill berätta och om den verkliga utsatthet som går att finna runtom i Sveriges alla hörn.

Stockholms undre värld, vari Minna fastnat, skildras som en karg och ensam plats, tömd på mjukhet och kärlek. En känsla som förstärks ytterligare av de kalla och grå miljöerna; en hård massa av slitna miljonkomplex, leriga ödetomter och färglösa fängelseväggar. 

Marginalen dit Minna söker sig, den illegala campingplatsen, är förvisso inget paradis men där finns både gott om gemenskap och värme. Grönlund hanterar de små tonskiftningarna med varsam hand utan att någon gång bli sentimental eller exploaterande och för det förtjänar han en stor eloge. 

Malin Levanon gör en stark insats som den kämpande Minna och bjuder på ett naket porträtt som skiftar sömlöst mellan hårt och skört, kallt och varmt. Hennes skådespeleri är autentiskt likväl som nedtonat, ett fint trendbrott i de annars så teatralt präglade rolltolkningar som brukar fylla svensk film. 

Mycket bra är också Lo Kauppi som Katja, men en särskild applåd bör man också ge de många amatörer som syns på bioduken. Tekniker i all ära, men det är något särskilt med att se en icke utbildad skådespelare kliva in i en tilldelad roll. 

De som inte har tekniker att luta sig tillbaka på får hämta kraft ur andra saker, så som självupplevda ögonblick, och det bäddar ofta för väldigt genuina prestationer, precis som här; Jan Mattssons tolkning av langaren Christer är en av de mest skrämmande och vemodigaste jag sett på länge. 

Peter Grönlund levererar en stark långfilmsdebut som är värd alla de lovord och de rosor som regnat över den. Tjuvheder bjuder på en passionerad åktur i Sveriges yttersta marginaler och ett socialrealistiskt tema som slår an samma känsla som den i Stefan Jarls dokumentärer i Mods-trilogin (1968, 1979, 1993). Man gör nog rätt i att anta att Guldbagge-nomineringarna kommera att hagla. Något annat skulle vara skrattretande, ty det här är en av de bästa svenska filmerna som nått biograferna i år. Kanske till och med den bästa ...