Filmen visas på Bio Folkan i Kumla fre 29/1 kl. 19.00 och sön 31/1 kl. 18.00,  på Laxå Bio fre 29/1 och sön 31/1 kl. 19.00 samt ons 3/2 kl. 18.00 och i Askersund lör 6/2 kl. 18.00. Foto: Twentieth Century Fox.

The Revenant
Drama/thriller, USA, 2015
Regi: Alejandro González Iñárritu 
Medverkande: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domnhall Gleeson m.fl.
Längd: 156 minuter

Episk på ett smalt vis

Under en expedition i vildmarken blir Hugh Glass (Leonardo Dicaprio) attackerad av en björn. Allvarligt skadad lämnas han för att dö av sitt eget jaktteam. Glass själv vägrar dock ge upp hoppet och påbörjar en slitsam resa genom det oresonliga landskapet med bara en tanke i huvudet: att utkräva hämnd på den man som svikit honom djupt, John Fitzgerald (Tom Hardy).

Bara något år efter sin förra kritiker- och publiksuccé Birdman (2014) är nu mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu tillbaka med ännu en hyllad film. The Revenant har norpat till sig hela tolv nomineringar på den kommande Oscarsgalan och vann så sent som för några veckor sedan tre priser på årets Golden Globe-gala.

The Revenant vecklar redan från början ut sig som en nattsvart historia om hämnd och odödlig kärlek. Filmens våldsamma inledning, porträtterad i en enda lång febrig sekvens, är en tungsint vision av dåtidens brutalitet. Ett tema som sedan hänger med under filmens resterande tid. 

Inte bara när det gäller de många sammandrabbningarna mellan nybyggare och inhemska inidianstammar, utan också i skildringen av naturen som skoninglös; en slags motarbetande kraft full av livsfarliga fällor.

González Iñárritu gör en djupdykning i människans mörkaste sidor, här representerad av Tom Hardys egoistiska och skruperfria Fitzgerald, men filmen är lika mycket en berättelse om sprakande kärlek. Hur en sådan känsla påverkar människan och hur den kan lyfta en individ genom smärtsamma svårigheter.

Det i sig gör The Revenant till något mer än en "simpel" hämnarfilm och skänker ytterligare djup till filmens narrativ. Varför Hugh Glass handlar som han gör är helt förståeligt och som åskådare kan man nästan sträcka ut handen och röra vid hans lidande.

Tempot är makligt på ett hypnotiskt vis. Filmen pockar och drar i åskådarens intresse, spänner spindelnätet bit för bit. Ibland är det nästan som att befinna sig i en kallsvettig feberdröm där skiljelinjen mellan verklighet och fantasi suddas ut. På så vis ligger vi som ser filmen på samma våglängd som Hugh Glass. 

González Iñárritus utgångspunkt är en poetisk sådan och många gånger vill jag dra paralleller till Terrence Malicks drömska produktioner, både när det gäller struktur och själva iscensättandet. Birdman bar också den på samma slags känsla, men här känns det verkligen som om den något abstrakta kostymen kommer till sin rätt.

Foto: Twentieth Century Fox.

Kopplingen till Malick finns också i Emmanuel Lubezkis vansinnigt vackra foto. Lubezki har tidigare fotat Malicks The Tree of Life (2011) så väl som To the Wonder (2012) och bjuder på samma typ av eteriska kameraarbete även i The Revenant. 

Hans utpräglade stil känns oerhört levande, nästan som om fotot var ett eget väsen, och bidrar med en vibrerande nerv. Beslutet att filma med naturligt ljus (istället för manipulerat sådant) skänker filmen en touch av realism som annars kan vara svår att få till. 

De senaste åren har det skämtats ganska friskt om Leonardo Dicaprios många Oscarsnomineringar och det faktum att karln alltid snubblat på mållinjen; statyetterna har gått till någon annan och Dicaprio har fått sitta tomhänt. 

Med sin insats i The Revenant torde vinsten för bästa manliga skådespelare vara gjuten. Dicaprio gör sin finaste insats hittills i karriären och bjuder på en utlämnande rolltolkning. Dialogen är för hans del sparsmakad och desto mer måste han istället förmedla karaktärens känslor och kval med bara ögon, ansikte och kroppspråk. 

Mycket av filmen tillbringar han krälande på marken med grymtningar och stön som enda vokala uttrycksmedel. Ändå förstår man precis vad Hugh Glass känner och tänker. Då vet man att det är en skicklig skådespelare man har framför sig. 

Tom Hardy är alltid bra i det han gör (även om somliga filmer inte funkar) och är således utmärkt även här. I vanlig anda går han in för det han gör med hela hjärtat och det speglar så klart av sig på hans gedigna rollprestation som den giriga Fitzgerald.

Med The Revenant fortsätter González Iñárritu utmärka sig som en riktig visionär samtidigt som han påvisar en utveckling i sitt skapande. Det känns hela tiden som om han går framåt, i en ständig strävan att bli mer särskiljande. 

The Revenant är både blytung och svartare än natten, men inte alls utan värme. Det är en poetiskt lagd dramathriller som emellanåt svävar ut i dunkla drömmar. På så vis är filmen inte lika konventionell som man kanske kan luras till att tro. 

Filmen innehåller en hel del våldsamheter men saknar den rättframma action som exempelvis Mel Gibsons Braveheart (1995) bär på. Episkt är det utan tvekan, men på ett mer "smalt" vis. Är man öppen för något sådant lär man ha några njutbara timmar framför sig i biosalongen.   

Foto: Twentieth Century Fox.