Filmen visas på Bio Folkan onsdag 13/1 och fredag 15/1 kl. 19.00. Visas även på Bio Laxå fredag 15/1 och söndag 17/1 kl. 19.00.

The Hateful eight
Drama, USA, 2015
Regi: Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Samuel L. Jackson, Jennifer Jason Leigh m.fl.
Längd: 167 minuter

Entusiastiskt filmskapande

John ”The Hangman” Ruth (Kurt Russell) transporterar fängslade Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) mot staden Red Rock där hon ska ställas inför rätta och troligen hängas. Längs med vägen plockar John med sig två främlingar, major Marquis Warren (Samuel L. Jackson) och blivande sheriffen Chris Mannix (Walton Goggins).

En kraftig snöstorm tvingar det brokiga sällskapet att ta skydd i en raststuga uppe i Wyomings berg. Där möts de av fyra okända ansikten som inte är stugans rättmätiga ägare. När det bland sällskapet uppdagas att Daisy är värd en stor summa pengar i belöning sätter det igång en händelseutveckling med intriger och svek. Vem överlever längst?

Efter ett kort uppehåll är ikoniske regissören Quentin Tarantino tillbaka med en efterlängtad western. För några svettiga ögonblick höll dock det senaste filmprojektet på att gå i graven när det uppdagades av någon läckt filmens manus på nätet. Tarantino blev skogstokig och hotade med att helt pensionera sig från filmskapandet. 

Till slut blev det ändå en film utav det hela och det färdiga resultatet är ett maffigt mysterium pepprat med kvick dialog, stora mängder svordomar och en hel famn med entusiasm. Att Tarantino älskar sitt yrke går inte att ta miste på och det smittar så klart av sig på de filmer han gör. 

The Hateful Eight känns både piggare och mer lekfull än föregående rullen Django Unchained (2012), samtidigt som den också går tillbaka till Tarantinos rötter. Filmen har ett starkt släktskap med genombrottet Reservoir Dogs (1992) vars handling tycks ha genomgått en metamorfos och återuppstått i klassisk western-kostym. 

Nu, liksom då, försöker en samling brokiga individer i en isolerad miljö komma underfund med vem som egentligen har gjort vad. Bit för bit skalas långsamt av och bilden börjar klarna, åtminstone för åskådarna. Kanske till och med lite väl mycket. 

Det som byggs upp som filmens stora skruv kan man nämligen nosa sig till redan långt innan den avslöjas och berättelsens final blir något av ett antiklimax. Vägen dit är dock en nöjsam sådan, så alltför mycket ska man väl inte klaga. 

Filmens narrativ är ett dialoginriktat sådant där karaktärernas samtal med varandra bär handlingen framåt. Att koncentrera huvuddelen av den nästan tre timmar långa berättelsen till en och samma isolerade plats kan sägas vara ett modigt beslut då det hela ger upplevelsen en smak av teater. Den som väntar sig storslagna landskapsvyer och tjusiga dueller à la Sergio Leone får alltså strama åt förväntningarna en aning – The Hateful Eight satsar betydligt mer på en intim inriktning. 

Kurt Russell är tillbaka. Foto: The Weinstein Company.

Som sig bör när Tarantino styr skutan så är allt ruskigt snyggt in i minsta detalj. Beslutet att fånga historien på det analoga sättet, via 70 mm-film, är ett välkommet sådant och det är inte för inte man blir lite nostalgisk på plats i biosalongen. 

Det är något alldeles speciellt med analog film, något som inte går att finna i dess digitala motsvarighet. En viss själfullhet, om man så vill beskriva det. Fotot är följaktligen av allra finaste kvalitet och skänker filmen den typ av gammeldags air den önskar återge. 

En särskild applåd går också ut till legendariske kompositören Ennio Morricone vars stämningsfulla musik ger filmen ytterligare ”oumph”. Att Morricone närmar sig 90 år kan man inte alls tro, ty hans toner är lika alerta och nyskapande idag så som de var för flera decennier sedan. 

De som bär filmen på sina axlar är dock ensemblen av skickliga skådespelare. Riktigt roligt är det att återse Kurt Russell i gammal god toppform som grinig prisjägare och Samuel L. Jackson levererar i sedvanlig ordning Tarantinos dialog så som ingen annan kan. Särskilt minnesvärda är också Walton Goggins babblande sydstatare och Jennifer Jason Leighs oborstade fånge. 

Med The Hateful Eight känns Quentin Tarantino mer vital än vad han gjort på länge. Samtidigt kan man inte påstå att filmen på något vis skulle vara perfekt. Snarare hamnar den någonstans i mitten av Tarantinos andra alster och utgör sig varken för att vara bäst eller sämst (då ska man ändå komma ihåg att även Tarantinos sämre filmer håller relativt hög klass). 

Det som sätter käppar i hjulet för filmen är främst dess längd; hur man än vänder och vrider på det är tre timmar en lång tid att spendera i biosalongen. Det är helt enkelt svårt för filmens narrativ att berättiga en sådan längd och även om det aldrig blir tråkigt så finns det helt klart utrymme för trimning. Kanske kan man till viss del länka bekymret till att Tarantinos stadiga klippare Sally Menke gick bort 2010 och att hans filmer sedan dess saknat den rytm som förut fanns. 

Vidare förekommer vid två tillfällen en voice over som mest verkar finnas till för att Tarantino själv ska få yttra några rader och man kan också klaga på att handlingen i stort framstår som ganska förutsägbar. 

Trots det är ändå The Hateful Eight en sevärd film gjord med mycket kärlek och energi. Det är svårt att inte smittas av Tarantinos outsinliga entusiasm och kunskap; han är en av få regissörer som verkligen inspirerar och engagerar. Det är minsann inte fy skam. 

Samuel L. Jackson vet hur man levererar dialog. Foto: The Weinstein Company.